Sida:En julsång på prosa.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

i verlden skulle jag icke velat rycka i detta släta yppiga hår eller rifva ner denna fläta; och den nätta lilla skon, den skulle jag icke velat slita af hennes fot, om jag än dermed kunnat rädda mitt lif. Och att ystert slå armen om hennes smärta lif, som de djerfva ungarne gjorde, det skulle jag icke kunnat; jag skulle då väntat mig, att min arm till straff blifvit krokig i all min tid och aldrig rätat ut sig mer. Och likväl erkänner jag, att jag gerna velat vidröra hennes läppar, gerna velat göra henne en fråga, så att hon öppnat dem: gerna skulle jag velat se det löst, detta böljande hår, hvaraf en enda tum var en ovärderlig skatt; – med ett ord, jag skulle velat åtnjuta den minsta af barnens friheter, men likväl vara man för att känna värdet deraf.

Men nu hördes en knackning på dörren, och derpå följde en sådan rusning ditåt, att hon med det leende ansigtet och den nedskrynklade klädningen fördes med midt i den larmande gruppen, tillreds att helsa familjefadern, som nu kom hem, åtföljd af en karl, belastad med julklappar och leksaker. Men nu skulle man ha sett, hvilken stormlöpning den försvarslöse bäraren utsattes för. Barnen klättrade upp på honom, nyttjade stolar i stället för stegar, döko ner i hans fickor, plundrade honom på alla hans paket, grepo fast i hans halsduk, hängde sig kring hans hals, trummade honom i ryggen och ryckte och sleto öfver allt i hans kläder. Ack, med hvilka utrop af förvåning och förtjusning helsades ej hvarje uppryckt omslag! Och hvilken ångest, när det spordes, att det yngsta barnet tagit en liten trähäst i munnen och var mer än misstänkt för att ha sväljt ner en dragantkalkon, fastlimmad på en träplatta! Och hur tröstande när allt detta befans vara falskt allarm! Glädjen, tacksamheten, hänryckningen, allt är lika omöjligt att beskrifva. Vare nog sagdt, att barnen och deras förtjusning efter hand makades ut ur förmaket och upp i öfra våningen, der de ändtligen fördes till sängs, hvarefter stormen afstannade.

Men nu betraktade Scrooge allt med uppmärksammare blickar än någonsin, när familjefadern, till hvars sida den sköna dottern med ömhet smög sig, satte sig ner med henne och hennes mor vid brasan; och när han betänkte, att en annan dylik varelse, lika skön och lika förhoppningsfull, kunnat kalla honom fader och kunnat bli en vårblomma i hans lefnads vinter, då fuktades hans ögon ofrivilligt.

”Min gumma!” sade husfadern och vände sig med ett småleende till sin hustru; ”jag har sett en gammal bekant till dig i dag.”

”Hvem då?”

”Gissa!”

”Kan inte! Åhjo, kanske ändå,” tillade hon äfven med ett leende, ”mr Scrooge!”

”Alldeles rätt! Jag gick förbi hans kontorsfönster, och som luckorna inte voro igen och han hade ljus tändt der inne, kunde jag knappast undvika att se honom. Hans kompanjon ligger för döden, har jag hört sägas; och der satt han nu ensam i hela verlden.”

”Ande!” sade Scrooge med bruten röst; ”för mig ifrån detta ställe!”

”Jag sade dig ju, att dessa äro skuggor af det, som varit,” sade anden. ”Tadla icke mig för att de äro just det de äro.”

”För mig bort härifrån!” utropade Scrooge. ”Jag står icke ut med detta!”

Han vände sig till anden, och när han såg, att denne betraktade honom med en blick, hvari låg en besynnerlig blandning af allt det, han låtit honom se, började han brottas med honom och upprepade:

”Lemna mig! För mig härifrån! Plåga mig icke längre.”

Under striden, i fall den kunde kallas en strid, ty anden förblef, utan något synbart motstånd, orörlig vid alla motståndarens ansträngningar, märkte Scrooge, att andens ljussken flammade högt och klart. Han hade en oredig föreställning om, att detta sammanhängde med andens inflytande öfver honom, grep derför efter ljussläckarmössan och tryckte med en häftig rörelse denna ner på andens hufvud.

Anden försvann derunder, så att släckaren betäckte honom helt och hållet; men fastän Scrooge tryckte ner denna med all sin kraft, kunde han icke släcka ut ljuset, som strömmade fram derunder och bredde ett klart skimmer öfver golfvet.

Scrooge kände sig uttröttad och nedtyngd af en omotståndlig sömnighet; det föreföll honom, som om han befunne sig i sin egen sängkammare. Han gaf mössan en