Sida:En julsång på prosa.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

fråga, samt rörde sig, som fiskar egnar, flämtande och gapande omkring i sin lilla verld.

Och kryddbodarna sedan! Deras dörrar stodo blott till hälften öppna; men man kunde titta in, och hvad såg man! Det var icke nog med att vågskålarna klingade muntert, när de stötte emot disken; att lådor och packor drogos fram och tillbaka, som om en taskspelare använde dem till sina konster; det var icke nog med att lukten af té och kaffe var så ovanligt ljuflig i dag, icke nog med att russinen voro präktiga och saftiga, mandlarna så hvita, kanelbitarna så långa och raka, de öfriga kryddorna så aromatiska, att den likgiltigaste kund icke kunde undgå att låta sin näsa fröjda sig åt de ljufva dofterna, – äfven köparne hade så brådtom och voro så beskäftiga för dagens skull, att de rände mot hvarandra i dörren, stötte ihop med hvarandras korgar, glömde det redan likviderade qvar på boddisken, derpå kommo tillbaka med andan i halsgropen, för att hemta det, och begingo hundratals dylika förseelser och misstag, allt med yppersta lynne i verlden.

Snart kallade klockorna alla goda kristna till kyrkan, och menniskorna spatserade framåt gatorna i hela skaror, klädda i sina bästa kläder och med glädjens leende på sina anleten. Samtidigt kommo från gator, gränder och gårdar oräkneliga menniskor, som buro sina middagsstekar till pastejbagarne. Åsynen af dessa fattiga, som en gång ville göra sig ett riktigt kungligt mål, tycktes i hög grad intressera anden, ty han stod länge tillika med Scrooge i dörren hos en bagare, lyfte upp locket på grytorna, då de buros förbi, och lät vällukter från sin fackla droppa in i dem. Denna fackla var af ett eget slag, ty ett par gånger, då ett eller annat mindre vänligt ord fäldes mellan några stekbärare, lät han en droppe deraf falla på dem, och det goda förståndet var ögonblickligen återstäldt. Det skulle vara skam, sade de, att kifvas på juldagen. Och skam vore det också, det är onekligt.

Klockorna tystnade åter, och bagarnes dörrar stängdes igen; men icke desto mindre märkte man hur det gräddades och stektes der inne, ty den yttre muren der en bakugn fans innanför, var fuktig och rykte, som om sjelfva teglen hölle på att koka.

”Har det, som du låter droppa från din fackla, någon egen smak?” frågade Scrooge.

”Naturligtvis, det har smaken af mig.”

”Och passar den till hvilken maträtt som helst, man tillredt i dag?” frågade Scrooge vidare.

”Till hvarje vänligt gifven, bäst till den, som är mest anspråkslös.”

”Och hvarför bäst till denna?”

”Ty den är i största behofvet deraf.”

”Ande,” sade Scrooge efter en stunds funderande, ”det förundrar mig, att, bland alla varelser i de mångfaldiga verldarna omkring oss, just du vill inskränka de få tillfällen dessa menniskor ha att göra sig en glad stund.”

”Vill jag det?” frågade anden förvånad.

”Du skulle vilja betaga dem medlen att äta ordentligt middag en gång hvar sjunde dag, ty sällan få de spisa ordentligt oftare,” fortfor Scrooge.

”Det skulle jag vilja?” frågade anden ännu en gång.

”Du bemödar dig att stänga dessa ställen på sjunde dagen,” sade Scrooge. ”Det kommer på ett ut.”

”Nej, det vill jag icke.”

”Förlåt mig, om jag tar miste; men sådant har skett i ditt eller åtminstone i din familjs namn,” tillade Scrooge.

”Det fins på er jord menniskor,” svarade anden, ”som föregifva sig känna oss och i vårt namn utöfva och söka skaffa sanktion åt sina passioner, sin stolthet, sin onda vilja, sitt hat, sin afund, sin skenhelighet och sin egenkärlek; men de stå fjerran från oss och alla med oss beslägtade, och äro oss så främmande som om de aldrig lefvat. Märk det och anklaga dem för deras gerningar, men icke oss!”

Scrooge lofvade det, och de gingo nu vidare, osynliga som förut. Anden hade den underbara egenskapen (hvilken Scrooge redan märkt i bagarens dörr), att han, i trots af sin jättestorlek, kunde lämpa sig efter hvilket utrymme som helst, så att han under ett lågt tak stod lika skön och lika mycket ett öfvernaturligt väsende, som han kunnat stå i den mest höghvälfda praktsal.

Möjligen var det derför att anden ville visa denna sin förmåga, eller ock leddes han af sin egen goda, milda, hjertligt vänliga natur, – nog af, han förde Scrooge direkt till det hus, der dennes bokhållare bodde. På tröskeln dertill smålog anden och stannade, för att stänka några droppar från sin fackla öfver Bob Cratchits bostad. Kom