Scrooge gjorde det med vördnadsfull, fastän skygg blick. Anden bar en enkel mörkgrön klädnad, besatt med hvitt pelsverk. Denna drägt hängde så lös och fladdrande omkring honom, att det breda bröstet var fritt, liksom om han försmådde att på något sätt vara öfverhöljd eller betäckt. Äfven fötterna, hvilka stucko fram under mantelns vida veck, voro bara, och på hufvudet bar han ingenting annat än en grön krans, hvarifrån glittrande istappar der och hvar hängde ner. Långa lockar svallade fritt kring hans hals; det vänliga ansigtet var öppet och rent; ögonen blixtrade; handen var utsträckt, rösten mild och vänlig, hela hans väsen otvunget, hans utseende gladt och lifligt. Vid ett bälte kring lifvet hängde en gammaldags svärdsbalja, men der fans icke något svärd, och den gamla baljan var uppfrätt af rost.
”Du har aldrig förr sett min like?” sade anden.
”Aldrig!” svarade Scrooge.
”Du har aldrig vandrat omkring med de yngre medlemmarne af min familj, jag menar (ty sjelf är jag ganska ung) mina bröder, som blifvit födda de förflutna åren?” fortfor skepnaden.
”Jag kan inte påminna mig det,” sade Scrooge; ”dock fruktar jag, att sådant icke varit händelsen. Har du bröder, ande?”
”Mer än adertonhundra,” svarade anden.
”En ganska talrik familj. Stackare den, som skall sörja för en sådan!” mumlade Scrooge mellan tänderna.
Den innevarande julens ande reste sig från sin tron, och Scrooge yttrade ödmjukt:
”Ande, för mig hvart du vill! Redan nästförflutna natt har jag, dertill nödd och tvungen, gjort en vandring och erhöll derunder lärdomar, som aldrig skola gå ur mitt minne. Jag skulle äfven vilja inhemta undervisning af dig, om du i denna natt har någon lärdom att meddela mig.”
”Vidrör min mantel!”
Scrooge gjorde som honom sades och höll sig fast i andens mantel.
I ögonblicket försvann allt, löfqvistar och blad, röda bär, kalkoner, gäss, villebråd, höns, kött, grisar, korfvar, ostronträd, pastejer och puddingar, äpplen och punsch. Likaså försvann rummet, elden, det rödaktiga ljusskimret, sjelfva den nattliga timmen, och de stodo på en gata i City sjelfva juldagsmorgonen. Här (det var bitande kallt) höll folket en något skrålande, men munter och icke obehaglig musik i det de bortskottade snön utanför trappstegen till portarna och från taket till sina hus, hvarvid barnen utbrusto i gälla fröjderop, så ofta en stor snöklump rasade ner på gatan och spred sig omkring i luften som ett litet artificielt snöfall.
Husen sågo svarta ut, och fönstren ännu svartare samt stucko af mot det släta, hvita snötäcket på taken och den smutsigt hvita snön på gatorna, hvari vagnarnas och kärrornas tunga hjul dragit djupa fåror, hvilka i oändlighet genomkorsade hvarandra, der de stora gatorna utgrenade sig. Himlen var dyster; till och med de kortaste gatorna tycktes liksom tillspärrade af en grå, halft fuktig, halft sammanfrusen dimma, hvars tyngre partiklar nedföllo i ett regn af sot-atomer, som om alla skorstenar i Storbrittanien kommit öfverens om att råka i brand, och sotet i dem nu brunne af hjertans lust. Vädret och staden tycktes ingendera synnerligen angenäma, och likväl låg det i luften någonting så ljuft, att till och med den renaste sommarluft och den mest skimrande sommarsol skulle haft svårt att framkalla en sådan verkan.
Alla de, som höllo på med att bortskotta snön, voro glada och förnöjda, ropade till hvarandra från taken tvärt öfver gatan, vexlade vid tillfälle en och annan snöboll med hvarandra och skrattade af hjertans grund, då de träffade, och icke mindre hjertligt, när de icke råkade sitt mål. Fågelhandlarnes bodar stodo ännu halföppna, och frukthandlarnes glänste i den mest lysande prakt. Der stodo vid dörrarna stora, digra korgar med kastanjer, hvilka stundom ur den öfverfylda korgen rullade långt ut på gatan. Der stodo röda spanska lökar med bruna kinder och breda bälten, glänsande som hulliga spanska munkar och mysande åt flickorna, som gingo förbi; der stodo pyramider af äpplen och päron; der hängde, så att de skulle falla riktigt i ögonen och locka förbigående att känna det vattnas i munnen, stora vindrufvor ner från dörrposterna; der lågo högar af nötter i sina bruna hylsor och påminde om forna vandringar i skogen. Till och med guld- och silfverfiskarne, hvilka summo omkring i ett aqvarium mellan fruktpyramiderna, tycktes, ehuru de tillhöra ett dumt slägte med stillastående blod, rätt väl veta, att någonting af särskild vigt vore i
