Emellertid hörde man den lilla kryckan klappa mot förstugugolfvet, och lille Tim kom in, åtföljd af bror och syster, som ledsagade honom till hans stol vid elden. Under det fadern vek upp rockärmarna, – som om de kunnat bli mer nötta än de voro! – och i en skål tillagade en blandning af varmt vin och citroner, flitigt rörde om den och sedan stälde den vid elden, dock på någorlunda afstånd derifrån, så att den skulle hålla sig varm, – gick Peter tillika med de begge små Cratchits för att hemta gåsen, med hvilken de snart kommo tillbaka i procession.
Och nu blef det en beundran och ett rännande fram och åter, som om en gås varit den allra sällsyntaste fågel, ett befjädradt fenomen, mycket, mycket märkvärdigare än en svart svan; – och i Cratchitska huset var väl förhållandet ungefär ditåt. Fru Cratchit gjorde såsen, som på förhand stod tillreds i en liten panna, brännande het; master Peter kramade sönder potates med otrolig ifver; miss Belinda strödde socker på äpplesåsen; Martha dammade af de heta tallrikarna; fadern satte sig med lille Tim stilla i ett hörn, för att icke vara i vägen, och de bägge små Cratchits stälde stolarna i ordning för alla, men glömde dervid icke sig sjelfva, utan stälde sig som skildtvakter på sina platser och stucko sina skedar i munnen, så att de icke skulle skrika efter gås, innan ordningen att bli serverade kommit till dem. Ändtligen blef den framburen, och bordsbönen lästes. Derefter följde en djup tystnad, hvarunder modern uppmärksamt betraktade förskärareknifven, med hvilken hon ämnade stycka gåsen; när hon slutligen stötte gaffeln i bröstet på denna, och den doftande fyllningen trängde fram, höjde sig kring bordet ett allmänt mummel af förtjusning, ja, till och med lille Tim slog med knifskaftet mot bordet och ropade med sin klena röst ett svagt: hurrah!
Maken till gås hade aldrig funnits. Fadern sjelf sade sig knapt tro, att någonsin maken till gås blifvit stekt. Stekens mörhet, välsmaklighet, storlek och det goda priset derpå beundrades allmänt. Med tillhjelp af potates och äpplefyllningen räckte den för hela familjen; ja, modern anmärkte med stor glädje, när hon såg ett stycke af skrofvet ännu ligga qvar på fatet, att de icke en gång ätit alldeles upp fågeln. Alla hade ändå fått fullt upp, och synnerligast de unga Cratchits hade gjort sig ett godt mål. När Belinda bytt om tallrikar, gick fru Cratchit ensam ut, – hennes spända väntan kunde icke fördraga några vittnen, – för att lyfta puddingen ur kitteln och bära in honom.
Tänk om den ännu icke vore kokt! Om den fölle sönder vid upptagningen! Tänk, om någon klättrat öfver gårdsmuren, smugit sig in i köket och stulit puddingen, medan familjen lät sig gåsen väl smaka! De små Cratchits blefvo bleka som lik, när denna möjlighet antyddes.
Hurrah, hurrah! Ett stort ångmoln! Puddingen var lyckligt kommen ur kitteln. Det luktade som i en tvättstuga; det kom från serveten, hvari puddingen låg. Derpå luktade det på en och samma gång som i en matsal, som hos en pastejbagare och som i en tvättstuga. Det kom från puddingen. En half minut derefter kom fru Cratchit, rodnande och med ett stolt småleende på läpparna, in med puddingen, hvilken såg ut som ett marmoreradt kägelklot, var hård och fast, brann i en jumfru påtänd konjak och hade en qvist af julträdet instucken öfverst.
”En ypperlig pudding!” sade fadern, och derpå tillade han, att han ansåg den för det största mästerstycke i kokkonsten, hans hustru åstadkommit, allt sedan de blefvo gifta. Fru Cratchit anmärkte deremot, att nu, när stenen fallit från hennes hjerta, kunde hon gerna tillstå, att hon varit osäker, om hon tagit tillräckligt med mjöl till puddingen. Hvar och en hade någonting att säga om honom; men ingen sade eller ens tänkte, att han var bra liten för en så talrik familj. Det skulle varit både synd och skam, och hvarenda medlem af familjen Cratchit skulle blygts för att antyda någonting sådant.
Måltiden var förbi, bordet afdukades, platsen vid kaminen rensopades, och eld uppgjordes. Blandningen i skålen smakades nu och befans ypperlig; derpå lades äpplen och apelsiner på bordet och en hel eldskyffel med kastanjer stäldes på elden. Hela familjen samlade sig kring elden i en cirkel, som herr Cratchit sade, ehuru han dermed menade blott en half, och bredvid honom stod husets hela glasförråd, två dricksglas och ett haltande vinglas. Men dessa mottogo den heta drycken ur skålen lika bra, som om det varit guldbägare, och herr Cratchit skänkte i med glädjestrålande ansigte, medan kastanjerna muntert
