sprakade och sprucko sönder öfver elden. Derpå uppmanade fadern sin familj att dricka och sade:
”Rolig jul för oss alla, mina barn, och Gud välsigne oss!”
Hela familjen upprepade dessa ord och drack. Till slut ropade också lille Tim:
”Gud välsigne oss alla, hvar och en i sin stad!”
Han satt bredvid fadern på sin lilla stol, och fadern höll barnets vissna hand i sin, som om han älskade detta barn mer än de andra och ville ha honom hos sig, men fruktade att mista honom.
”Ande,” sade Scrooge med innerligt deltagande, sådant han aldrig förut erfarit, ”säg mig, om lille Tim kommer att lefva.”
”Jag ser,” svarade anden, ”en tom plats vid kaminhörnet och en liten krycka, som sorgfälligt förvaras. Om dessa skuggor icke i framtiden komma i andra förhållanden, skall gossen dö.”
”Nej, nej!” sade Scrooge. ”Ack nej, ande; säg att han skall lefva!”
”Om icke dessa skuggor i framtiden komma i andra förhållanden, skall ingen af mina bröder finna honom här,” svarade anden. ”Hvad betyder det? Vill han dö, så må han göra det och derigenom minskas den öfverflödiga befolkningen.”
Scrooge lät sitt hufvud sjunka, när han hörde anden upprepa hans egna ord; samvetet vaknade hos honom.
”Menniska,” sade anden, ”om du har ett menskligt hjerta i bröstet, så var tyst med slika onda ord, tilldess du funnit, hvad och hvar öfverflödig befolkning är. Vill du afgöra hvilka menniskor som skola lefva, och hvilka som skola dö? Måhända är du i Guds ögon mer ovärdig att lefva än millioner likar till detta den fattige mannens barn. O, att vi måste höra insekten på löfvet klaga öfver för mycket lif bland hans hungriga bröder i stoftet!"
Scrooge stod nedböjd inför den vredgade anden och fäste darrande sina ögon på marken. Men han lyfte dem skyndsamt, då han hörde sitt eget namn uttalas.
”Herr Scrooge!” sade Cratchit. ”En skål för herr Scrooge, som gifvit oss medlen till denna fest!”
”Gifvit oss medlen till denna fest?” inföll fru Cratchit, och en djup rodnad flög öfver hennes ansigte. ”Jag önskade han vore här. Jag skulle säga honom, hvad jag tänker, jag.”
”Min vän,” inföll Cratchit, ”barnen äro här, och det är jul.”
”Ja, och på juldagen,” fortfor hon, ”skall man dricka en skål för en så förhatlig, snål och hård menniska som Scrooge?! Du känner honom, Robert; ingen menniska känner honom bättre än du, stackars man!“
”Kära gumma,” svarade Cratchit mildt, ”det är jul.”
”Nå ja; för din skull och för julens skull vill jag deltaga i en skål för honom,” sade fru Cratchit, ”men icke för hans. Derför: måtte han länge lefva! Och rolig jul och godt nytt år! Han kommer säkert att bli mycket nöjd och mycket lycklig, det kan jag nog förstå.”
Barnen drucko likaledes Scrooges skål; men det skedde icke med den rätta hjertligheten och vänligheten. Lille Tim drack sist; men han frågade icke ett grand efter hela skålen. Scrooge var familjens buse, och nämnandet af hans namn kastade en dunkel skugga öfver den ljusa glädjen, så att goda fem minuter behöfdes, innan det obehagliga intrycket var utplånadt.
När detta ändtligen lyckats, voro de ännu tio gånger muntrare än förut, just emedan det var öfverståndet och det icke längre behöfde bli någon fråga om Scrooge. Fadern berättade, att han hade i sigte en plats för Peter, hvarigenom denne, i fall han lyckades erhålla den, skulle kunna förtjena fem shillings och sex pence i veckan. De bägge små Cratchits kunde icke låta bli att skratta, när de förestälde sig Peter som affärsman, och Peter sjelf tittade öfver sina höga kragar tankfullt in i elden, som om han rådgjorde med sig sjelf, huru han skulle använda den ofantliga summan. Martha, som arbetade hos en modehandlerska, berättade om hvad hon hade att göra, huru många timmar i sträck hon måste arbeta, och att hon nästa morgon ämnade ligga så länge som möjligt, för att en gång få riktigt sofva ut, emedan hon hela morgondagen skulle få stanna hemma. Hon berättade äfven, att hon för några dagar sedan sett en grefvinna och en lord, som ”var ungefär lika stor som Peter.” När Peter hörde detta, drog han upp kragarna ännu högre, så att man knapt såg någonting af hans hufvud. Emellertid gjorde kastanjerna och glasen sin rund, och emellanåt sjöng lille Tim en liten visa om ett barn,
