Sida:En julsång på prosa.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

De räckte hvarandra sina hårda händer tvärt öfver bordet, vid hvilket de sutto, önskade hvarandra rolig jul och drucko sin grogg. En af dem, den äldre, hvars anlete var brynt af stormar och regn och genomfåradt af ärr, stämde upp en kraftfull sång, som i ensamheten öfverröstade sjelfva stormen.

Och åter ilade anden bort, fram, fram öfver det dunkla, böljande hafvet, allt längre och längre, till dess de slutligen långt ifrån alla kuster, såsom han sade till Scrooge, stannade på ett skepp. De stodo bredvid rorgängaren vid rodret, bredvid utkiken vid bogen, bredvid officerarne på vakten. Alla voro mörka, spöklika skepnader; men hvar och en af dem gnolade på en julsång eller hade jultankar eller talade sakta med sin granne om någon upplefvad julhögtid. Hvar och en ombord på skeppet, antingen han var vaken eller sof, var god eller ond, hade på denna dag för alla andra haft ett vänligare ord än på någon annan dag af året, hade på sitt sätt deltagit i denna dagens högtid och tänkt på dem, som voro honom dyrbara och fjerran ifrån honom, men hvilka säkerligen denna dag också tänkte på honom.

Med stor förvåning hörde Scrooge, under det han lyssnade till vindens hvinande och tänkte efter, hur hemskt det vore att i det ödsliga mörkret ha blott några plankor emellan sig och det okända djupet, – med stor förvåning hörde han någon skratta af hjertans grund. Och ännu mer förvånades han, när han i den skrattandes röst igenkände sin systersons, och sjelf plötsligt befann sig i ett klart, upplyst, trefligt rum, såg anden stå bredvid sig och med ett vänligt leende på läpparna gå fram till hans systerson.

”Ha ha ha!” skrattade Scrooge’s systerson, ”ha ha ha ha!”

Känner ni händelsevis, ehuru det knappt torde vara möjligt, någon, som är ännu mer välsignad med skrattlust än Scrooge’s systerson, så visa mig den vänskapen att göra mig bekant med honom; jag skulle gerna vilja känna honom och gåfve mycket för den bekantskapen.

Det är en god inrättning, att icke allenast sjukdomar och bekymmer äro smittande, utan att ingenting i verlden smittar så lätt som skratt och glädje. Under det att Scrooge’s systerson skrattade så der riktigt af hjertans grund, höll händerna i sidorna, vaggade med hufvudet och gjorde de allra kostligaste grimaser, började äfven hans hustru skratta, och de församlade vännerna kunde icke heller låta bli att instämma i den muntra skrattsalvan.

”Ha, ha, ha, ha, ha, ha!"

”Han sade: önska folk god jul är struntprat; så sant jag lefver, sa’ han inte det!” berättade Scrooge’s systerson. ”Och han trodde det också.”

”Så mycket större skam är det för honom, Fredrik,” svarade hans hustru förtretad. – Gud välsigne qvinnorna; de göra aldrig någonting till hälften och ta allting allvarsamt.

Den unga frun var vacker, rätt vacker, täcka gropar i de blomstrande kinderna, en liten fin mun, som tycktes vara skapad för kyssar, hvilket den också tvifvelsutan var, åtskilliga små gropar i hakan, som smälte ihop till en, när hon log, och det mest solvarma ögonpar, någon kunde önska i ett ansigte; med ett ord, hon var den täckaste, älskvärdaste lilla hustru, en man någonsin kunnat begära.

”Han är en gammal narr till gubbe,” fortfor Scrooge’s systerson, ”det kan ingen menniska neka; men han är inte på långt när så hygglig som han kunde vara. Hans fel straffa emellertid sig sjelfva, och derför har jag ingenting ondt att säga om honom.”

”Han måtte vara mycket rik, Fred,” menade den unga frun; ”åtminstone har du sagt så.”

”Hvad har han för nytta af sin rikedom?” frågade hennes man. ”Han har ingen glädje af den. Han njuter inte af den, har inte ens det nöjet att kunna tänka – ha ha ha! – att han en gång skall göra oss lyckliga dermed.”

”Jag har inte något tålamod med honom längre,” anmärkte den unga frun, och hennes systrar och alla de andra damerna voro af samma tanke.

”Men det har jag,” yttrade systersonen. ”Det gör mig ondt om honom, och jag skulle inte kunna vara förtretad på honom, om jag än ville. Hvem är det, som lider af hans elaka lynne? Ingen annan än han sjelf. Nu har han fått i sitt hufvud, att han inte skall tåla oss, och