Sida:En julsång på prosa.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

som kommit vilse och vandrade omkring i snön, ty Tim hade en liten vemodig röst och sjöng alldeles inte illa.

I allt detta låg ingenting synnerligen märkvärdigt. De utgjorde ingen vacker familj; föräldrarne och barnen voro på intet sätt väl klädda, deras skodon ingalunda vattentäta, och Peter tycktes godt kunna veta hur det såg ut hos en pantlånare, och det visste han äfven. Men de voro lyckliga och tacksamma; de älskade hvarandra och voro nöjda, och när de försvunno i fjerran och under dropparna från andens fackla, som han lät falla öfver dem, sågo ännu lyckligare ut, kunde Scrooge icke ta sina ögon ifrån dem, framför allt icke från lille Tim, ända till dess de voro alldeles försvunna.

Det hade blifvit mörkt och snöade duktigt, och under det Scrooge med anden skred igenom gatorna, gnistrade och lyste stora eldbrasor i alla kök och rum, så att det var en lust och glädje att se på. Här såg man i det fladdrande skenet förberedelser till en vänskaplig måltid, pannor, grytor, kittlar ångande och hväsande på och framför elden samt mörkröda gardiner, hvilka just nu drogos igen, för att utestänga mörkret och kölden. Der sprungo alla barnen i ett hus ut i snön, för att möta sina gifta systrar, bröder, kusiner, onklar och tanter, och först få helsa på dem. Der såg man skuggor röra sig bakom fönstren, förmodligen gäster, och här trippade en grupp af nätta flickor, beslöjade och inbyltade i varma kappor, samt oupphörligt pratande, med lätta steg till ett hus i närheten, och ve de unga, ogifta män, som sågo dessa täcka varelser hoppa in öfver tröskeln.

Att döma efter antalet af dem, som skyndade till bekanta, hade man kunnat tro, att ingen enda stannat hemma, för att helsa de besökande välkomna; och likväl väntade man främmande i hvarje hus och i hvarje kamin sprakade muntert den trefliga brasan. Hur fröjdade sig icke julens ande deröfver! Han blottade sitt breda bröst och öppnade sin stora hand, sående med denna ut glädje öfver alla. Till och med lykttändaren, som sprang framför dem på den mörka gatan och var högtidsklädd, för att tillbringa aftonen hos goda vänner, smålog hjertligt, när han gick förbi anden, ehuru han visst icke hade någon aning om, att julens ande var honom så nära.

Och nu stodo de, utan att anden förut yttrat någonting derom, på en öde hed, der ofantliga röda stenmassor lågo kringströdda, som om der vore en begrafningsplats för jättar, och öfverallt framporlade vatten, eller skulle åtminstone ha gjort det, om det icke frusit till is. Ingenting växte der annat än mossa och ginst och kärft, torrt gräs. Längst bort i vester hade den nedgående solen qvarlemnat en eldröd strimma, som för ett ögonblick lyste öfver ödemarken, men sjönk allt djupare och till slut försvann i den svartaste natts täta mörker.

”Hvar äro vi?” frågade Scrooge.

”På ett ställe, der bergsmän bo, som arbeta i jordens inre,” svarade anden. ”Men mig känna de. Se hit!”

Ur fönstret till en koja skimrade ett ljussken, och de skredo rakt fram deremot, gingo sedan genom väggen af ler och sten och funno ett gladt sällskap församladt kring brasan: en gammal, gammal man och en hustru med sina barn och barnbarn och ännu en generation, alla högtidsklädda. Den gamle mannen sjöng med en röst, som sällan förmådde öfverrösta vindens tjut, då den strök öfver den öde heden, en julvisa, som varit ganska gammal redan när han var barn, och litet emellan instämde de öfriga i chorus. När alla höjde sina röster, sjöng äfven den gamle högt och gladt; när de tystnat, fortsatte han med mattare röst.

Här dröjde anden icke länge, utan uppmanade Scrooge att fatta i hans mantel, och så ilade han fram öfver heden, – hvarthän? Det var väl icke till hafvet? Jo, till hafvet. Scrooge såg till sin fasa, när han kastade en blick bakom sig, landets ända, en hemsk klipprad, breda ut sig bakom dem, och hans öron döfvades af vågornas dån, när de brusande och skummande bröto sig mot de hålor, de sjelfva urgröpt, och i sitt raseri tycktes vilja undergräfva jorden.

På ett klippref, ungefär en mil från stranden, hvilket hela året om öfverspolades och piskades af de skummande böljorna, stod ett enstaka fyrtorn. Kring dess fot hängde sjögräs i långa festoner, och stormfåglar, burna af vinden, liksom sjögräset af vattnet, fladdrade kring tornets spets, liksom vågorna sköljde dess fot.

Men till och med här hade två män, som skötte fyren, tändt en julbrasa, som ur den trånga fönstergluggen på muren kastade ett klart ljussken öfver det askgråa hafvet.