Sida:En julsång på prosa.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

”Hvad är det här?” sade han. ”Sängomhängen!”

”Jo,” sade qvinnan leende och lutade sig fram med korslagda armar; ”jo, sängomhängen!”

”Ni tog väl inte ner dem med ringar och allt, medan han ännu låg der?”

”Visst gjorde jag det. Hvarför inte det?” frågade qvinnan.

”Ni är född under en lycklig stjerna och kommer att gå långt,” anmärkte Joe.

”Åhja, nog tar jag för mig, när jag kan få, och helst från en sådan menniska som han, Joe,” svarade qvinnan lugnt. ”Spill inte olja på yllefiltarna der!”

”Hans filtar?” frågade Joe.

”Hvems annars?” lydde svaret. ”Han förkyler sig inte, om han också ligger utan täcke, eller hur?”

”Han måtte väl inte ha dött af något smittsamt? Säg?” frågade nu gamle Joe, i det han höll upp med sin sysselsättning och kastade en blick på hustrun.

”Var inte rädd för det,” svarade qvinnan. ”Så belåten med hans sällskap var jag visst inte, att jag stannat hos honom för sådana här saker, om han det gjort. – Åhja! ni kan gerna titta på den der skjortan, till dess det gör ondt i ögonen på er; ni skall ändå inte hitta på något hål eller någon sliten fläck. Det är den bästa han hade, och fin är den. De skulle ha förderfvat den, om inte jag satt p för det.”

”Förderfvat den?” frågade gamle Joe.

”Ja, de kunde ha varit i stånd att begrafva honom i den,” svarade qvinnan leende. ”Derför tog jag bort den. Till svepning är en af bomull god nog; i den kan han inte se otäckare ut, än han skulle gjort i den här.”

Rysande afhörde Scrooge detta samtal. Han betraktade personerna i den ohyggliga scenen, der de lutade sig öfver sitt rof i det matta skenet från den gamle spetsbofvens lampa, och han betraktade dem med en vedervilja och afsky, som icke kunnat vara större, om de varit dämoner och köpslagit om liket sjelft.

”Ha, ha!” skrattade samma qvinna, när gamle Joe tog fram en flanellpåse med mynt och åt hvar och en på golftiljorna uppräknade hvad de skulle ha. ”Det är slutet på visan, ser ni! Medan han lefde, skrämde han bort alla menniskor ifrån sig, för att vi skulle ha fördel deraf, när han var död. Ha, ha, ha!”

”Ande!” sade Scrooge darrande. “Jag förstår hvad du menar. Det skulle kunna gå med mig som med denne olycklige man. Det lefnadssätt jag för, skulle kunna leda till ett sådant slut; – men, barmhertige Gud! Hvad är detta?”

Han tog af fasa ett par steg tillbaka, ty skådeplatsen hade förändrat sig, och han stod nu tätt utmed en säng, en säng utan omhängen, på hvilken, under ett söndrigt täcke, någonting låg öfverhöljdt, hvilket, så stumt det än var, likväl talade fasans språk tydligt nog.

Rummet var så mörkt, så mörkt, att man icke kunde urskilja någonting tydligt. Scrooge kastade dock, liksom ovilkorligt tvungen dertill, forskande blickar omkring sig. Utifrån föll ett blekt ljussken rakt på sängen, der det plundrade, obevakade, obegråtna liket låg.

Scrooge kastade en blick på anden, hvars hand pekade mot likets hufvud. Täcket låg så vårdslöst kastadt öfver den döde, att Scrooge skulle kunnat afhölja likets ansigte, om han blott rört ett finger. Han tänkte derpå; han kände hur lätt det skulle vara; han tyckte, att liksom en inre röst uppmanade honom dertill; men han var lika litet i stånd att lyfta svepduken som att aflägsna anden från sin sida.

O, kalla, kalla, stela, fasaväckande Död, res ditt altare här och hölj det med de fasor, som stå i din makt, ty här är ditt rike! Men på det älskade, vördade och ärade hufvudet kan du deremot icke kröka ett hårstrå för dina gräsliga afsigter; icke ett enda drag i dess ansigte kan du göra afskräckande. Det vill ingenting säga, att handen nu är tung och faller tillbaka, när hon lyftes upp; det vill ingenting säga, att hjertat och pulsarna nu stannat; men det har något att betyda, att handen var öppen, ädelmodig och trofast; hjertat manligt och ädelt och ömt. Nyttja din udd, du skugga, nyttja den! Ur såret framqvälla de goda gerningarna och fylla verlden med odödligt lif.

Ingen röst hviskade dessa ord i Scrooge’s öra och likväl hörde han dem, när han kastade sina ögon på sängen. Hvad månne väl först och främst skulle röra sig hos denne man, om han åter kunde vakna? frågade Scrooge sig sjelf.