Girighet, hårdhet, snålhetens bekymmer. De hade sannerligen beredt honom en glad hädanfärd!
Här låg han i det mörka, tomma huset, och det fans inte en man, inte en qvinna, inte ett barn, som kunnat säga: han var god mot mig i det eller det, och för minnet af denna menniska, af denna hans godhet vill jag också vara tacksam mot honom. På dörren krafsade en katt och under kaminen tycktes råttorna gnaga. Hvad de sökte i likrummet, och hvarför de voro så oroliga och brådskande, derpå vågade Scrooge inte tänka.
”Ande,” sade han, ”detta är ett fasans rum. Fastän jag lemnar det, skall den lärdom det ger mig sannerligen aldrig gå ur mitt minne. Låtom oss gå!”
Anden pekade med orörligt finger på den döde.
”Jag förstår dig,” sade Scrooge, ”och jag skulle göra det, om jag bara förmådde. Men jag saknar krafter dertill, ande, jag saknar krafter dertill.”
Anden tycktes åter kasta en blick på honom.
”Om det i staden fins någon menniska, som känt sig upprörd genom denne mans död,” sade Scrooge i dödsångest, ”så låt mig se denna menniska, ande; jag besvär dig!”
Skepnaden bredde ett ögonblick ut sin dunkla mantel framför honom, och när han åter drog den tillbaka, såg Scrooge ett af dagsljuset upplyst rum, der en moder satt med sina barn.
Hon väntade någon med otålig ängslan, ty hon gick af och an i rummet, ryste till vid hvarje buller, såg ut genom fönstret, kastade en blick på klockan, försökte, ehuru förgäfves, att sy, och kunde knapt stå ut med att höra barnen jollra, under det de lekte.
Ändtligen klappade det på dörren: hon skyndade dit för att möta sin man, som ännu var ung, men ur hvars drag sorg och bekymmer talade. Nu hvilade öfver dem ett eget uttryck, ett slags bitter glädje, hvaröfver han tycktes blygas och som han sökte undertrycka.
Han satte sig till bords och förtärde maten, som hållits varm åt honom vid elden; och när hon, först efter en lång stunds tystnad, frågade honom hvad nytt han medförde, tycktes han icke veta, hvad han skulle svara.
”Är det bra eller illa!” frågade hon, för att hjelpa honom.
”Illa,” svarade han.
”Vi äro då i grund ruinerade?”
”Nej; ännu ha vi hopp, Caroline.”
”Att han låter beveka sig?” svarade hon. ”Sker ett sådant underverk, så kunna vi hoppas allt.”
”Han kan det icke mer i detta lifvet,” sade mannen, ”han är död.”
Hon var en mild och tålig varelse, om hennes ansigte inte talade osanning; men hon tackade Gud i sitt hjerta, när hon hörde detta, och uttalade äfven sin tacksägelse med hopknäpta händer. Men ögonblicket derefter bad hon Gud förlåta henne och ångrade hvad hon sagt.
”Hvad den halfdruckna qvinnan, som jag talade om för dig i går afton, sade mig, när jag försökte bli insläpt till honom, för att förmå honom till en veckas anstånd, och hvilket jag ansåg blott som en undflykt, för att han inte skulle behöfva tala med mig, det var rena sanningen. Han var då icke allenast mycket sjuk, utan låg redan i dödskampen.”
”På hvilken kommer vår skuld att öfvergå?”
”Jag vet inte. Men innan vi få veta det, hinna vi få in penningar, och om vi än inte skulle få ihop den summan, så vore det ändå bra stor otur, om vi i hans arfvinge skulle finna en lika hjertlös och hård borgenär. I natt kunna vi sofva med lättare hjerta, Caroline.”
Ja, deras hjertan voro lättare. Barnen tystnade, samlade sig kring föräldrarna och lyssnade uppmärksamt på det, hvaraf de föga förstodo. Detta hus hade blifvit lyckligare genom den mannens död. Den enda känsla, som blifvit väckt genom hans död, var en känsla af glädje.
”Låt mig nu se någon ömhet i samband med ett dödsfall,” sade Scrooge, ”eljest kommer det mörka rum, vi lemnade, att alltid sväfva för mina ögon.”
Anden förde honom genom flere för Scrooge bekanta gator, och Scrooge såg sig omkring der och hvar, för att se, om han icke skulle bli varse sig sjelf. De trädde in i Bob Cratchits hus, i samma bostad, som han besökt med den förra anden, och der såg han modern och barnen sitta omkring elden.
De sutto tysta, alldeles tysta. De små stojande Cratchits sutto stela som statyer i ett hörn och tittade upp på Peter, som höll en bok framför sig. Modern och hennes döttrar sydde; men icke ett ord vexlades dem emellan.
