Sida:En julsång på prosa.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

”Och han tog ett barn och stälde det midt ibland dem.”

Hvar hade Scrooge hört dessa ord? Drömt dem hade han icke. Säkerligen läste gossen dem, när han och anden stego öfver tröskeln. Men hvarför fortsatte han icke läsningen?

Modern lade sitt arbete på bordet och betäckte sitt ansigte med sina händer.

”Den bjerta färgen gör ondt i mina ögon.” sade hon. ”Men det går snart öfver igen,” tillade Cratchits hustru. ”Mina ögon tåras vid ljusskenet; men jag vill inte för allt i verlden möta er far med tårar i ögonen, när han kommer hem. Det dröjer inte länge till dess.”

”Vid den här tiden brukar han eljest redan vara hemma,” svarade Peter och slog igen boken. ”Men han går väl långsammare nu, än han gjorde förut om qvällarna. mamma!”

Alla voro tysta igen, till dess modern med lugn och stadig röst, som stapplade blott en enda gång, till slut yttrade:

”Jag vet, att han har gått fort, att han gått mycket fort med ... med lille Tim på sina armar.”

”Jag har också sett det,” sade Peter. ”Ofta.”

”Jag också,” inföll en af de andra. Alla hade sett det.

”Åhja, han var inte tung att bära!” fortfor hon och höll ögonen fästa på sitt arbete, ”och hans far älskade honom så mycket, att han inte alls tyckte honom vara någon börda, – ack nej, ingen börda. – Här kommer nu er far, barn!”

Hon skyndade ut för att möta honom, och lille Cratchit kom in med sin yllesjal, han behöfde den väl, stackars man. Téet stod färdigt vid elden för hans räkning, och alla bemödade sig att hjelpa honom på ett eller annat sätt. Derpå klättrade de bägge yngsta upp på hans knän, lade sina små kinder mot hans och sade: ”Pappa, tänk inte mer på det; sörj inte mer!”

Cratchit visade sig mycket vänlig mot dem och talade kärleksfullt till hela sin familj; han betraktade arbetet på bordet och berömde sin hustrus och flickornas flit och skicklighet. Det blefve säkert färdigt till om söndag, anmärkte han.

”Om söndag! Har du varit der i dag, Robert?” frågade hustrun.

”Ja, mamma,” svarade Cratchit, ”och jag ville önska, att du kunnat komma med mig. Du skulle ha gladt dig åt den vackra, gröna platsen, men du skall nog få se den många gånger. Jag lofvade honom att komma om söndag. Mitt lilla kära barn!” utropade han derpå; ”mitt stackars lilla barn!”

Han kunde icke längre hålla tillbaka sina tårar, utan gick ur rummet och uppför trappan till rummet ofvanpå, der julljusen brunno klart. Bredvid barnet stod en stol, och på den syntes, att någon nyligen suttit der. Den stackars Cratchit satte sig ner på stolen, och sedan han samlat sina tankar och lugnat sig något, kysste han det lilla ansigtet. Nu var han försonad med det som händt och gick lugnad ner igen.

Alla satte sig nu omkring elden och samtalade, flickorna och modern alltjämt sysselsatta med sitt arbete. Cratchit berättade om hur utomordentligt god mr Scrooge’s systerson varit; han hade ju knapt sett honom en enda gång förut, och nu, då han mött honom på gatan, hade han anmärkt, att han såg så ledsen ut, och frågat, hvad som felades honom. ”Jag berättade allt för honom,” fortsatte Cratchit, ”ty han är en vänlig och god menniska, och han svarade: det gör mig hjertligt ondt, herr Cratchit, och jag deltar på det innerligaste i er och er snälla hustrus sorg. Hur han vet det, kan jag inte begripa.”

”Vet hvad, min vän?”

”Att du är en snäll hustru,” svarade Cratchit.

”Det veta alla menniskor,” svarade Peter.

”Rätt anmärkt, min gosse,” svarade Cratchit; ”jag hoppas, att alla menniskor veta det. Jag deltar på det innerligaste i er snälla hustrus sorg, sade han. Och kan jag vara er till tjenst på något sätt, lade han till och gaf mig sin adress, så kom till mig. Jag har gladt mig mycket deråt, inte åt att han ville göra någonting för oss, utan derför att han talade så vänligt till mig. Det såg verkligen ut, som om han känt vår lille Tim och delade våra känslor.”

”Jag är säker på, att han är en god menniska,” sade mrs Cratchit.

”På det skulle du vara ännu säkrare, om du finge sjelf tala med honom,” sade Cratchit. ”Det skulle inte förvåna mig, om han skaffade Peter en bättre plats.”

”Hör du bara, Peter,” sade modern.