Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


stone har jag fått nog att uthärda den utan att knota“, svarade Polly och skar energiskt en brödskiva åt sig.

„Det där kan inte jag göra, som du vet; jag behöver det inte, och jag tror inte det skulle skingra min ledsnad“, sade Fanny trånsjukt, i det hon makade Askfot som satt helt städad bredvid henne och blinkade åt gräddkannan.

„Litet fattigdom skulle göra dig gott, Fanny; så mycket behov att du hade någonting att tänka på till dess du hunne inse allt det goda arbetet medför, och när du väl hunnit så långt, skulle du inte mera behöva beklaga dig över ennui“, genmälde Polly som dragit nytta av den erfarenhet hon vunnit under tjugu års förnöjsam fattigdom.

„Bevara mig! Nej, fattigdom är min avsky; men jag önskar att någon kunde upptäcka en ny förströelse för rikt folk. Jag är utledsen på fester, kurtiser, försök att kläda mig elegantare än mina bekanta, och att gå denna eviga kretsgång år ifrån år lik en ekorre i sin bur.“

Fannys ton var både bitter och misslynt, hennes min både nedslagen och trött, och Polly kände en hemlig aning att något djupare bekymmer än hon hittils erfarit, tyngde på hennes väninnas hjärta. Det var inte tid att tala därom, nu, men Polly beslöt hålla sig beredd att erbjuda sitt deltagande, om ingenting annat, när förtroendets ögonblick var inne, och hon inlade så mycken tröstande vänlighet i sitt väsende, att Fanny kände inflytandet av dess tysta trollmakt, blev muntrare i den lugna atmosfären i hennes lilla kammare, och när de bjödo varandra godnatt efter ett gammaldags prat vid elden, kysste hon sin väninna hjärtligt, sägande med en tacksam blick:

„Min snälla Polly, jag skall ofta komma till dig, ditt sällskap gör mig gott.“


104