Det var bra illa av Fanny att låta mig gå ensam!“ tänkte Tom medan han stod och betraktade folkströmmen genom bagageexpeditionen och kände sig alldeles bortkommen bland den mängd präktiga unga damer som gingo förbi. Då ingen av dem tycktes söka någon, tilltalade han ingen, men betraktade varje ny grannlåtsladdning med blicken av en martyr. — „Där ä’ hon“, sade han för sig själv, då han inom kort fick sikte på en flicka som stod med hopknäppta händer i en storståtlig toalett och med en mycket liten hatt fäst på yttersta änden av en mycket stor chignon. „Jag får väl lov att tilltala henne“, tänkte han, „kör för det då!“ Och därmed tog han mod till sig och närmade sig långsamt den lilla damen, som såg ut som om stormen hade slitit hennes kläder i småbitar, så kringfladdrad var hon av band, uddar, remsor, lockar och plymer.
„Ber om förlåtelse, heter ni Polly Milton?“ frågade Tom blygt i det han stannade framför den luftiga obekanta.
„Nej, det gör jag inte“, svarade den unga damen med en lång, iskall blick, som verkade på honom som en skopa vatten.
„Var böveln håller hon till då?“ puttrade han i det han gick därifrån helt harmsen. Ljuden av små, snabba steg bakom kom honom att vända sig om i rättan tid för att se en liten rödkindad flicka springande utefter det långa stationshuset, med en min som om hon funne det nästan roligt. Då hon smålog och vinkade åt honom med sin resväska, stannade Tom och väntade på henne mumlande:
„Åhå! Jag undrar om det ä’ Polly?“
Den lilla flickan kom fram till honom med handen utsträckt och en halvt blyg, halvt glad blick i sina blå ögon, i det hon frågande yttrade:
„Det ä’ Tom, inte sant?“
„Jo, hur kunde ni känna igen mig?“
