Och i överraskningen gick Tom igenom provet att skaka hand med henne, utan att han tänkte därpå.
„Jo, Fanny skrev, att du hade knollrigt hår och en trevlig näsa och brukade vissla och nyttja en grå mössa, som hängde ned över ögonen; så jag kände genast igen dig.“
Och Polly gav honom den mest vänliga nick, sedan hon artigt nog undvikit att kalla hans hår „rött“, hans näsa „trubbnos“ och mössan „gammal“, vilka samtliga sanningsenliga förhållanden Fanny noga inpräglat i hennes minne.
„Var har ni kappsäcken?“ frågade Tom, då han erinrades om sina skyldigheter vid det hon räckte honom resväskan, som han icke erbjudit sig att taga.
„Pappa sa’ att jag inte skulle vänta på någon för att inte gå miste om en droska, därför lämnade jag märket åt en karl; och där ä’ han nu med kappsäcken“, och därmed trippade Polly bort efter sin enda, blygsamma reskoffert, åtföljd av Tom, som kände sig smått skamsen över sin underlåtenhet att visa sig artig.
„Hon ä’ då inte det minsta förnäm, Gud ske lov! Fanny sa’ mig inte att hon var vacker heller. Hon ser inte ut som stadsflickorna och inte heller uppför hon sig som de“, tänkte han i det han höll sig bakom och obehindrad betraktade de bruna lockarna som fladdrade framför honom.
Då vagnen satte sig i gång frågade Polly.
„Hur mår Fanny? Varför kom hon inte med?“ och hennes ögon dansade omkring till trots för hennes försök att se allvarsam ut.
„Hon var rädd för att bli våt och förstöra rynkarna på sin klänning“, svarade Tom småleende och helt belåten med detta låga missbruk av ett förtroende.
„Du och jag, vi bry oss icke om litet regnstänk. Jag är mycket tacksam för att du kom och tog hand om mig.“
8
