krukorna, hälsade på Nicke och musicerade en stund såsom en god början på dagen, varefter de gingo i kyrkan och åto sin middag hos miss Mills, vilken alltid ansåg Will som „en förträfflig man“. Om det var vackert på eftermiddagen, gjorde de en lång promenad tillsammans utåt landet eller kring stadsgatorna, som lågo så tysta i sabbatens lugn. De flesta mötande sågo endast en ung man, litet tölpaktig och med ett barns ansikte på sin långa lekamen samt en anspråkslöst klädd, rödkindad ung kvinna som hängde vid hans arm, men de få som hade ögon att läsa romaner och små trevliga historier överallt, funno någonting tilldragande hos det unga paret och smålogo, när de gingo förbi, samt undrade om de voro älskande eller kusiner från landet som kommit för att „se sig omkring“.
Om vädret var dåligt, stannade de hemma och läste, skrevo brev, språkade om sina affärer och gåvo varandra goda råd; ty oaktat Will var tre år yngre än Polly var det honom rakt omöjligt att icke antaga en roligt vördnadsbjudande min emellanåt, sedan han blivit student. I skymningen sträckte han sig en stund på soffan medan Polly sjöng för honom, en anordning som behagade honom särdeles såsom „bekväm och hemtrevlig“. Vid niotiden packade Polly i nattsäcken hans nytvättade och nätt lagade linne jämte sådana kvarlevor av den festliga kvällsvarden som kunde transporteras, och tog avsked av honom med en kyss och många förmaningar att knäppa väl igen om halsen när han gick över bron, och se till att han var torr och varm om fötterna när han lade sig. Will skrattade åt alltsammans, upptog det nådigt och var olydig, men han tyckte i alla fall om det och begav sig utav till en ny veckas arbete, utvilad, muntrad och stärkt av den lugna, glada dagen hos Polly, ty han hade från barndomen lärt sig att tro på hemmets inflytande, och syskonen älskade varandra innerligt samt skämdes aldrig att erkänna det.
116
