henne på näsan eller nypa henne i örat, som han brukade göra, „alldeles som jag vore en docka eller en hund och inte hade några känslor“, sade hon stundom åt Fanny, då någon tjänst eller uppoffring blivit lönad med otack eller missaktning. Tom kom aldrig att tänka att Rosa, då hon satt och såg på honom med ett uttryck av stilla begär i sitt ansikte, längtade lika ivrigt som han förr i sin försummade barndom efter att bliva smekt och omhuldad, eller att han sårade hennes små känslor lika djupt, då han kallade henne „trubbnos“ i andras närvaro, som han själv blivit sårad när pojkarna förr kallade honom „rödluvan“. Han höll utav henne på sitt sätt, men gjorde sig aldrig besvär att visa det, så att Rosa fick dyrka honom på avstånd, rädd att förråda en tillgivenhet, som icke lät döda sig eller kallnade av all hans likgiltighet.
En snöig söndagseftermiddag låg Tom på soffan i sin favoritställning och läste „Pendennis“ för fjärde gången, rökande under tiden som en skorstenpipa. Rosa stod vid fönstret och betraktade de fallande snöflingorna med en orolig min, och slutligen lät hon höra en tung suck.
„Gör inte om det där, unge lilla, om du inte vill blåsa bort mig. Vad fattas dig?“ frågade Tom och kastade boken ifrån sig med en gäspning, som hotade att vrida käken ur led.
„Jag är rädd att jag inte kan komma till Polly“, svarade Rosa tröstlöst.
„Det kan du inte, naturligtvis; det snöar starkt, och pappa kommer inte hem med vagnen förrän i kväll. Varför snor du alltid i väg till Polly?“
„Jag tycker om det; vi ha så roligt, och Will är där, och så baka vi små plättar i plättpannan, och de sjunga, och det är så trevligt.“
„Att grädda plättar måste vara intressant. Kom och tala om alltsammans för mig.“
118
