„Nej, du skattar bara åt mig.“
„Jag ger dig mitt ord, att jag inte gör det, om jag kan hålla mig; men jag brinner riktigt av nyfikenhet att höra vad ni har för er därborta. Du tycker ju om att höra hemligheter, och om du talar om din, skall jag vara stum som en fisk.“
„Det är ingen hemlighet, och du lär inte bry dig om det. Vill du ha en kudde till?“ tillade hon, då Tom puffade till den han hade.
„Å, det är nog med den här. Men jag kan aldrig begripa varför ni kvinnfolk alltid skall sticka tofsar och fransar på soffdynorna, så att man skall kittla sig jämt.“
„En sak som Polly brukar göra söndagskvällarna, är att ta Wills huvud i sitt knä och stryka hans panna. Det ger honom ro efter de trägna studierna, säger hon. Om du inte tycker om dynan, så kan jag ju göra så åt dig också, du ser ut att vara mera trött av studierna än Will“, sade Rosa med någon tvekan, men synbarligen önskande att visa sig tjänstaktig och älskvärd.
„Nå ja, du kan ju försöka om du vill, ty jag är förbannat trött.“ Och Tom skrattade, då han erinrade sig det rummel, som han varit med om kvällen förut.
Rosa satte sig ned med mycken tillfredsställelse, och Tom medgav att ett sidenförkläde var vida angenämare än en ruggig dyna.”
„Tycker du om det?“ frågade hon efter några strykningar över hans heta panna, vars feberglöd hon trodde härleda sig från de flitiga ansträngningarna på latin och grekiska.
„Inte så illa; klappa på, du“, sade Tom nådigt, i det han tillslöt ögonen och låg så stilla att Rosa blev förtjust över framgången av sitt försök. Om en stund sade hon sakta:
„Sover du, Tom?“
„Inte långt ifrån.“
