Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

„Jo, det måtte varit en syn!“ Och det tycktes som om Tom gärna skulle velat se dem, men Fannys ansikte blev så strängt att Toms lilla hund, som närmade sig för att fägna henne, slokade svansen mellan benen och flydde under bordet.

„Jaså, det är således ingen ’flamma’ i farvattnet?“ inföll Tom som tycktes hava vaknat igen.

„Visst inte. Polly tänker inte gifta sig med någon, hon skall hushålla för Will när han blir präst, har jag hört henne säga“, utbrast Rosa viktigt.

„Det vore synd på en så vacker flicka!“ menade Tom.

„Hon tycker om det, och jag är säker på att hon menar allvar; det är riktigt härligt att höra dem uppgöra sina planer.“

Ett ögonblicks tystnad uppstod, men Fanny ville bli road, ty tiden föreföll henne dödande lång och hon frågade därför i sin vänligaste ton:

„Hur är det med Trix?“

„Ah, hon är så söt som någonsin“, svarade Tom buttert.

„Har hon bannat dig som vanligt?“

„Jo, alldeles.“

„Vad var det om?“

„Jo, jag vill bara fråga om inte det är oresonligt: hon vill inte dansa med mig själv, men tillåter inte heller att jag dansar med någon annan. Jag sa’ jag tyckte att när man följer en flicka på en bjudning så bör man åtminstone få dansa med henne en gång, i synnerhet när man är förlovad med henne. Hon påstod att det var just därför hon inte ville göra det, och så fick hon sitta där, när sista dansen speltes, medan jag tog mig en sväng med Belle, men jag fick igen det med smör på, när Trix kom hem ifrån kyrkan i dag.“

„När du går och förlovar dig med en sådan flicka, så vet jag inte vad du kan vänta. Hade hon sin fransyska hatt på sig i dag?“ tillade Fanny med ett plötsligt intresse.


122