„Ja, hon hade någonting blått med en fördömd paradisfågel uti som slängde i synen på mig för var gång hon vände på huvudet.“
„Ni karlar förstår er aldrig på vad som är vackert, när ni få se det. Den där hatten är utmärkt söt.“
„Vi karlar förstå oss på när ett fruntimmer klär sig väl och det gör inte Trix; jag kan inte precis säga vari felet ligger, men det är för mycket krimskrams och grannlåter, skulle jag tro. Du är dubbelt så fin, men ser ändå inte bondgrann eller flamsig ut.“
Rörd av denna ovanliga artighet makade Fanny sin stol närmare och svarade vänligt:
„Ja, jag smickrar mig med att förstå att kläda mig med smak. Trix har aldrig gjort det; hon tycker om lysande färger och ser i allmänhet ut som en vandrande regnbåge.“
„Kan du inte ge henne en vink? Be henne åtmnstone att hon inte nyttjar blå handskar, hon vet att jag avskyr dem.“
„Jag har gjort vad jag kunnat för din skull, Tom, men hon är envis och frågar inte det minsta efter vad jag säger, inte ens när det gäller mera osmakliga saker än blåa handskar.“
„Spring efter mitt andra cigarrfodral, Rosa lilla, det ligger någonstans i rummen här.“
Rosa gick, och när dörren var stängd, lyfte Tom upp sig på armbågen och sade med försiktigtvis dämpad ton:
„Fanny, målar Trix?“
„Ja, och ritar också“, svarade Fanny med. ett slugt skratt.
„Seså, du vet vad jag menar; jag har rätt att fråga och du borde tala om det för mig“, sade Tom allvarsamt, ty han började finna sin fästmös sällhet en smula uppblandad.
„Varför tror du det?“
„Jo, oss emellan sagt“, svarade Tom och såg litet dum ut, men angelägen att göra slut på sin ovisshet, „jag får aldrig
