Tom taga av sig rocken, liksom han ämnade vänta på Rosas äpple, som Polly välsignade för dess långsamhet att bli stekt.
Anvisande bästa platsen åt sin gäst, satte Polly sig ned och betraktade honom, strålande av så mycken gästvänlig tillfredsställelse att Tom steg flera grader in sin egen aktning.
„Du kommer så sällan, att vi bli nästan övervältigade när du gör oss den äran“, sade hon blygt.
„Ja vi ha så mycket att göra, att vi inte ha någon tid över för att roa oss“, svarade Tom.
„Hm, hm!“ hostade Will högljutt.
„Spotta ut“, sade Tom.
Därpå började bägge att skratta, och Polly, som fullkomligt förstod skämtet, förenade sig med dem sägande:
„Här är några nötter, Tom; roa dig nu, medan du kan få.“
„Nå, det kallar jag en utsökt artighet!“ Och Tom, som ännu inte mistat smaken för denna förfriskning, ehuru han numera sällan överlämnade sig åt sin passion, alldenstund nötter ansågos simpla, började knäppa och mumsade med mycken förnöjelse.
„Minns du, när jag första gången kom och hälsade på hos er, då du gav mig nötter på hemvägen och höll på att skrämma livet ur mig med påståendet att kusken var drucken?“ frågade Polly.
„Ja, nog minns jag det, och huru vi åkte kälkbacke en dag“, svarade Tom skrattande.
„Ja, och velocipeden, du har ärr efter den där stöten ännu, ser jag.“
„Jag minns hur du stod bredvid och hjälpte mig medan hålet syddes ihop; det var mycket raskt gjort, Polly.“
„Jag var förskräckligt rädd, men jag kommer ihåg att jag ville visa mig tapper, ty du hade en gång kallat mig kruka.“
