„Gjorde jag? Borde blygs för mig själv. Jag var allt skamligt elak mot dig, Polly och du var så godlynt att du lät mig hållas.“
„Rådde inte för det“, skrattade Polly. „Jag tyckte nog ibland du var en förfärlig pojke, men Gud vet, om jag inte tyckte om ändå när du retades med mig.“
„Hon fick nog kännas vid det när hon var hemma, så att hon blev van“, inföll Will och ryckte Polly i den lilla locken bakom örat.
„Ni retade mig aldrig hemma, såsom Tom gjorde och det var väl därför det roade mig, kan jag tro; nyheten har sina behag, som ni vet.“
Farmor brukade läxa upp Tom för att han var stygg mot dig, Polly, och då lovade han „att han skulle bli riktigt utmärkt snäll, men det blev han aldrig“, anmärkte Rosa med värdig min.
„Den kära gamla farmor, hon gjorde vad hon kunde, men jag är en ful fisk“, sade Tom med en allvarlig min och en skakning på huvudet.
„Det förefaller mig alltid som om hon vore uppe på sina rum, och jag kan inte vänja mig vid tanken att finna dem tomma“, tillade Polly sakta.
„Pappa ville inte att någonting skulle flyttas, och Tom sitter däruppe ibland; han tycker det gör honom gott, säger han“, sade Rosa som hade en särdeles talang att förråda bagateller, vilka man icke gärna ville ha offentligt omnämnda.
„Det är bäst att du skyndar dig med ditt äpple, ty om det inte är snart färdigt, får du gå ifrån det, lillan“, sade Tom och såg missnöjd ut.
„Hur mår Fanny?“ frågade Polly med takt.
„Jo, Fanny är tämligen sur; hon säger hon har vapörer, det vill säga hon är ond.“
130
