„Hon är ond, men hon är ledsen också, ty jag såg henne gråta en dag, och hon sa’ att ingen bryr sig om henne och hon så gärna kunde dö“, sade Rosa, medan hon med öm försiktighet vände sitt äpple.
„Vi måste försöka muntra henne litet var. Om jag inte hade så bråttom, skulle jag gärna vilja ägna mig åt henne, hon har gjort så mycket för mig“, sade Polly tacksamt.
„Jag önskar du kunde det. Jag kan inte förstå henne, ty hon är som en väderflöjel och jag vet aldrig var jag har henne. Jag tycker det är förhatligt att se henne gå och hänga läpp så där, men jag vet så sant jag lever inte vad jag skall göra“, sade Tom, men i det han yttrade detta fick han ett infall, föranlett av den syn han hade framför sig. Det var ont om stolar, och Polly hade tagit hälften av Wills när de makade sig framför elden. Nu lutade hon sig emot honom på ett förtroligt smekande sätt, förtjusande att åse, medan Will slog sina armar omkring henne med en beskyddande min som sade så tydligt som i ord att denna stora bror och lilla syster lärt att älska varandra. Det var en liten trevlig tavla, så mycket mer som den var alldeles omedveten, och Tom fann den både lärorik och angenäm.
„Stackars gamla Fanny! Hon blir icke mycket omhuldad; kanske det är detta som fattas henne. Jag skall försöka vad jag kan göra, ty hon ställer sig alltid på min sida. Om hon vore en sådan där söt och vänlig flicka som Polly, skulle det gå ändå lättare“, tänkte Tom medan han eftersinnande tuggade på sin sista nöt och menade att syskonkärlek inte kunde vara synnerligt svår för bröder som voro välsignade med vackra och godhjärtade systrar.
„Jag talte om för Tom om den där stygga kamraten som fick varningar, och han sa’, att han kände honom obetydligt; det lugnade mig, så, ty jag hade liksom en liten aning att det var Tom själv, som du och Will skrattade åt.“
