Polly kände sig rubbad i sitt förtroende för unge herrn och beslöt i tysthet att inte bry sig om honom samt gav samtalet en annan vändning i det hon med en beundrande blick omkring det stora, vackra rummet utropade:
„Så grant här är! Aldrig har jag sovit i en säng med gardiner förr eller haft ett så där vackert toalettbord!“
„Det var roligt du tycker om det, men för allt i världen, säg icke sådana där saker i andra flickors närvaro!“ inföll Fanny med en hemlig önskan att Polly ville nyttja örhängen liksom alla andra.
„Varför inte det då?“ frågade Polly, undrande vad det kunde vara för ont uti att tycka om andras vackra saker och tala om det.
„Å, de skratta åt allting som ä’ aldrig så litet löjligt, och det ä’ inte trevligt.“ Fanny sade icke „bondaktigt“, men hon menade det, och Polly kände sig besvärad. Hon slätade ut sitt lilla svarta sidenkläde med en tankfull min och beslöt att icke tala om hur det var hemma hos henne, om hon kunde undvika det.
„Jag ä’ så ledsen; mamma har sagt att jag inte behöver gå i skolan som vanligt, så länge du ä’ här; bara två eller tre gånger i veckan, så mycket att jag inte glömmer min franska eller ligger utav mig i musik. Du kan gå med mig du, om du vill, har pappa sagt. Gör det, det ä’ så roligt!“ utbrast Fanny och gjorde sin väninna helt överraskad av denna oförmodade lust för skolan.
„Jag skulle bli rädd, om alla flickorna äro lika fint klädda som du och kunna så mycket“, sade Polly och kände sig litet blyg vid denna tanke.
„Kors, barn, det behöver du inte bry dig om. Jag skall hjälpa dig och snygga upp dig, så att du inte skall se löjlig ut.“
