„Är jag löjlig?“ frågade Polly bestört och smått orolig att detta ord hade någon dålig betydelse.
„Du ä’ en liten rar unge och mycket, mycket vackrare än i fjol somras, fastän du fått en olika uppfostran och därför har ett annat sätt än vi, förstår du“, svarade Fanny, som fann det litet svårt att förklara vad hon egentligen menat.
„Hur så då?“ frågade Polly, som gärna ville gå till botten med en sak.
„Först och främst klär du dig som en liten flicka.“
„Ja, men jag ä’ ju en liten flicka, och varför skulle jag då inte vara klädd så?“
Och Polly betraktade med förvirrad min sin enkla blå merinoklänning, sina grova kängor och sitt kortklippta hår.
„Du ä’ fjorton år, och vid den åldern anse vi oss som unga damer“, fortsatte Fanny i det hon kastade en granskande och belåten blick på sitt hår, som låg uppfäst över hjässan och i burr kring pannan, medan en lång lock hängde och slängde utefter hennes svarta och mörkröda klänning med dess breda släp, lilla panier, granna knappar, uddar, rosetter — och Gud vet vad. Hon hade en medaljong kring halsen, örhängen blänkte i öronen, klocka och kedja hängde vid skärpet och flera ringar prunkade på ett par händer som tvål och vatten skulle gjort ännu vackrare.
Pollys blick flög från den ena lilla gestalten i spegeln till den andra, och hon tyckte att Fanny var den löjligaste; ty Polly bodde i en liten, lugn småstad och hade icke mycket reda på de stora städernas seder och bruk. Hon blev nästan rädd för den lyx som omgav henne, helst hon icke sett Fannys hem förut, då de blivit bekanta under det Fanny var på besök hos en gemensam väninna i närheten av Pollys hemvist. Men hon lät icke länge oroa sig av olikheten mellan sig och Fanny, ty i nästa ögonblick skrattade hon och sade förnöjjsamt:
12
