Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Sydney“, som han så behagfullt uttryckt sig. Sydney, som var en blygsam ung man, tänkte ingenting dylikt, men föreställde sig helt enkelt att lilla Polly började växa upp till en förtjusande kvinna. Han hade känt henne sedan hennes första besök och hade alltid tyckt om henne; denna vinter hade han varit intresserad för framgången av hennes planer och gjort vad han kunnat för att hjälpa henne; men aldrig förrän denna kväll hade han tänkt på möjligheten att bli förälskad i Polly. Nu började han känna att han icke fullt uppskattat sin unga vän, som var en så söt och älsklig flicka, att det vore synd om hon icke alltig skulle vara glad och vacker och få roa sig samt att hon skulle bli en utmärkt hustru, och kanske vore det på tiden att han tänkte på att gifta sig, såsom hans syster ofta sade. Dessa tankar kommo och gingo i hans huvud, medan han betraktade den vita gestalten framför sig, kände musikens förtrollning och fann alla ovanligt glada och strålande. Han hade hört operan flera gånger, men aldrig funnit den så vacker, måhända därför att han aldrig råkat ha ett ungt öppenhjärtigt ansikte så nära, som återspeglade de växlande intrycken av musiken och handlingen den skildrade, med så mycken vältalighet, att han omöjligen kunde underlåta att betrakta det. Det var därför han så ofta lutade sig ned för att tilltala henne, med ett uttryck som hon icke förstod, men som icke desto mindre behagade henne mycket.

„Slut inte ögonen, Polly; de äro så fulla av skalkaktighet att jag gärna vill se dem“, sade Tom efter ett ögonblicks fåfäng undran om hon visste huru långa och krusiga hennes ögonhår voro.

„Jag vill visst inte synas tillgjord; men musiken skildra handlingen så mycket bättre, att jag inte bryr mig om att se på spelet“, svarade Polly och hoppades att Tom icke skulle se på tårarna som hon så skickligt undertryckt.


146