„Jaså, men jag tycker mera om spelet; musiken är visserligen vacker, det vet jag nog, men det förefaller mig så löjligt att folk gå omkring och skrika ut sina fasansfulla hemligheter med full hals. Jag kan inte vänja mig vid det.“
„Det är därför att du har mera sunt förnuft än romantik. Jag bryr mig inte om det löjliga och längtar riktigt att få gå och trösta den där stackars flickan i hennes hjärtesorg“, sade Polly, då ridån föll efter en mycket gripande scen.
„Den där karlen är då också ett riktigt blindstyre som inte ser att flickan avgudar honom; i verkliga livet äro vi minsann inte sådana läderlappar“, anmärkte Tom som hade mycket bestämda åsikter i många ämnen, varom han kände litet eller intet, och yttrade dem mycket öppenhjärtigt.
„Å, ibland äro ni litet närsynta ändå, men kvinnorna äro vana att dölja sina känslor, och det är väl därutav det kommer, kan jag tro.“
Det tror jag knappt. Man gör sig mycket litet besvär med att dölja sig nu för tiden; man kunde gärna tarvas litet mer ibland“, tillade Tom och tänkte på flera små blomstrande fröknar, vilkas bönfallande blickar anropat honom att icke låta dem vissna på fädernestammen.
„Jag hoppas du misstar dig; jag gissar åtminstone att det är mången som lider i hemlighet mer än man tror.“
„Vad kan ni veta om hjärtesorg?“ frågade Sydney småleende åt hennes tankfulla ton.
Polly såg upp på honom och hennes ansikte blev åter glatt, då hon svarade:
„Inte mycket; min tid är ännu inte kommen.“
„Jag kan aldrig tänka mig att du skulle gå omkring i världen med utslaget hår och sörjande en hårdhjärtad älskare“, sade Tom.
„Inte jag heller; det ligger inte i min smak.“
