De bägge unga männen trodde att det var av vanlig fåfänga och smålogo åt det naiva draget, men Polly såg efter någonting djupare än skönhet och var glad att hon icke fann det.
„En liten trevlig syn, Polly?“
„Hatten sitter bra, och det är allt vad jag bryr mig om. Har du någonsin sett Ulspegels konterfej?“ frågade Polly hastigt.
„Nej.“
„Nå, så där ser han ut, moderniserad“, och vändande på solfjädern visade hon honom hans eget ansikte.
„Finns det flera porträtt i ert galleri?“ frågade Sydney liksom ville han vara med om alla möjliga dårskaper.
„Ett till.“
„Vad kallar ni det?“
„Porträttet av en gentleman“, och det lilla glaset återspeglade ett förnöjt anlete för en tidrymd av två sekunder.
„Tack; det gläder mig att jag inte skämmer ut namnet“, sade Sydney och såg ned i de muntra blå ögonen, som tackade honom tyst för många små artigheter av det slag som kvinnan aldrig kan glömma.
„Mycket bra, Polly du går framåt med stora steg“, viskade Tom och klappade gillande sina gula handskar.
„Var tyst! Bevara mig, vad här är varmt!“ Och Polly såg på honom med en butter min som gjorde honom förtjust.
„Kom ut, och tag en glace; det hinna vi.“
„Fanny är så upptagen, att jag inte vill störa henne“, sade Polly, som föreställde sig att hennes väninna hade lika roligt som hon — ett stort misstag, ty Fanny ville göra effekt; och ehuru hon längtade att vända sig till dem och deltaga i deras samspråk, ville hon icke göra det, med mindre en viss person visade tecken att han saknade henne. Han gjorde det icke och
150
