Fanny fortfor att prata; inom sig harmsen över missräkningen och undrande huru Polly kunde vara så munter och självisk.
Det var förtjusande att se de små miner Polly antog, ty det föreföll henne som vore hon en annan person och spelade en roll. Hon lutade sig tillbaka, liksom försmäktande av värmen, tillät Sydney att fläkta på sig och gäldade honom för denna tjänst med en blomma ur sin bukett — allt detta roade Tom ofantligt, ehuru han fann sig en smula stött av att behandlas som en gammal vän, med vilken det icke var så noga.
„Rätt så, Polly, våga och vinna; min välsignelse har du“, viskade han, då ridån åter gick upp.
„Det hör blott med till nöjet, så att det var inte värt du skrattar, du näsvisa pojke“, viskade hon tillbaka i en ton som hon aldrig nyttjade mot Sydney.
Tom tyckte inte alldeles om det olika sätt varpå hon behandlade dem, och ordet „pojke“ sårade hans värdighet, ty han var nästan tjuguett år, och Polly borde väl bemöta honom med litet mera aktning. Sydney önskade på samma gång att han varit i Toms ställe — ung, behaglig och en så förtrogen vän, att Polly kunde hava bannat och läxat upp honom på samma förtjusande sätt som hon gjorde med Tom; medan Polly å sin sida glömde dem bägge när musiken började och lämnade dem god tid att betrakta henne och umgås med sina egna tankar.
Medan de väntade för att komma ut, när spektaklet var slut, hörde Polly huru Fanny och Tom viskade med varandra.
„Vad tror du Trix skall säga om detta?“
„Om vad?“
„Kors, om ditt uppförande i kväll.“
„Vet inte, och bryr mig inte om det; det är ju bara Polly.“
„Just därför; hon kan inte tåla Polly.“
„Ja, men jag kan; och jag inser inte varför jag inte skulle få roa mig såväl som Trix.“
