„Du kommer att få alltför mycken frihet att roa dig, om du inte aktar dig. Polly har vaknat upp.“
„Det gläder mig, och även Sydney.“
„Jag talar endast om dig.“
„Besvära dig inte med mig; jag har nog den som läxar upp mig på annat håll och kan inte stå ut med mer. Kom, Polly.“
Hon tog armen som han bjöd henne, men i hemlighet kände hon sig både ledsen och förargad; ty yttrandet, ’det är bara Polly’, sårade henne djupt.
„Liksom om jag inte vore någon eller hade några känslor, utan vore till endast för att roa och arbeta för andra! Fanny och Tom misstaga sig bägge två, och jag skall visa dem att Polly är vaken“, tänkte hon harmsen. „Varför skulle jag inte få roa mig såväl som alla andra; för resten är det ju bara Tom“, tillade hon med ett bittert småleende i det hon tänkte på Trix.
„Är du trött, Polly?“ frågade Tom och lutade sig fram för att se henne i ansiktet.
„Ja, på att vara ingen.“
„Ah, men du är inte ingen; du är Polly, och bättre än det kan du aldrig bli, du må försöka aldrig så“, sade Tom varmt, ty han höll verkligen av Polly och kände detta ovanligt livligt just nu.
„Det gläder mig att du tycker det åtminstone; det är så roligt att vara omtyckt.“ Och hon såg upp med ansiktet fullkomligt klart igen.
„Jag har alltid tyckt om dig; det vet du väl, ända sen ditt första besök.“
„Ja, men du retades skamligt med mig i alla fall.“
„Det gjorde jag, men inte gör jag det nu?“
„Polly svarade icke, och Tom frågade med mera oro än ögonblicket krävde:
152
