„Ja, håll dig munter bara, sade Tom också; men kära du, hur skall man kunna det, när allting är dumt och tråkigt?“
„Om någonsin en flicka behöver arbete, så är det du!“ utbrast Polly. „Du började att vara en ung dam så tidigt, att du är alldeles uttröttad vid tjugutvå år. Om du bara ville taga dig till med någonting, skulle du åtminstone få se huru mycken talang och viljekraft du verkligen har.“
„Jag känner en hel mängd flickor, som liksom jag äro alldeles uttråkade på livet i stora världen, men inte veta vad de skola gripa till i des ställe. Jag skulle gärna vilja resa, men pappa säger han har inte råd, och jag får väl fortfarande släpa mig fram så gott jag kan.“
„Jag riktigt beklagar er, rika flickor, som ha så många resurser och inte tycks förstå använda dem. Det är mycket möjligt att jag vore lika illa däran i ert ställe, men nog tycker jag nu att jag skulle kunna vara både lycklig och verksam med pengar fullt upp.“
„Det är du ändå. Seså, jag vill inte jämra mig längre. Låt oss göra en ordentlig promenad och gå nu inte och skvallra om att jag kommer hit och grinar som en barnunge.“
„Aldrig!“ sade Polly och tog på sig hatten.
