TOLVTE KAPITLET.
Nupen i knoppen.
På aftonen samma dag, då Fanny besökt henne, satte sig Polly framför elden med en beslutsam och tankfull min. Hon löste upp sitt hår, slängde upp koftan, lade fötterna på gallret framför spisen och tog Askfot i knä, vilka förberedelser antydde att någonting mycket viktigt skulle begrundas och avgöras. Polly resonerade icke högt, såsom hjältinnorna på scenen och i romanerna hava för sed, men det samtal hon höll med sig själv hade ungefär följande lydelse:
„Jag är rädd att det verkligen är något allvar med i spelet. Jag har försökt intala mig själv att det endast år fåfänga eller inbillning, men jag märker tydligt att det är något annat, och det går inte an att jag låtsar vara okunnig därom. Jag vet att man anser det passande för flickor att blunda och låta saken ha sin gång, utan att fråga efter huru mycken ledsamhet det kan åstadkomma. Men jag tycker inte det är att handla såsom man vill bli behandlad, och nog är det väl bra mycket hederligare att låta en karl veta att man inte älskar honom, innan han alldeles tappar bort sig.“
Polly lutade sig baklänges och kastade en blick upp i den lilla spegeln, som satt ovanför spisen och hängde så att den återspeglade deras ansikten som sutto kring elden. Polly såg däri ett par skvallrande ögon som framblickade bakom en tova av ljusbrunt hår, ett par kinder som rodnade och plötsligt
164
