Hoppa till innehållet

Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

drogo sig i gropar, då den friska munnen smålog, halvt blygt, halvt stolt, med ett uttryck av medveten makt och lika intagande som den behagsjuka rörelse, varmed hon strök tillbaka sina lockar och viftade med sin vita hand. Hon betraktade den trevliga tavlan ett ögonblick, varunder syner av flickromantik och triumfer flögo genom hennes huvud; därpå skakade hon håret över ansiktet och sköt stolen utom kretsen för spegeln, sägande med en löjlig blandning av egenkärlek och självförebråelse:

„O, Askfot, Askfot, vad jag är för en toka!“

Kisse tycktes bekräfta rättmätigheten av hennes känslor genom en hög murrning och en behagfull viftning med svansen, och Polly återgick till det ämne som hennes lilla koketteri narrat henne att lämna.

„Men tänk om det vore sant, om han friar till mig, och jag säger ja. Vilken uppståndelse det skulle göra, och vad det skulle vara roligt att se flickornas miner när det blev bekant! De göra sig alla stora föreställningar om honom, därför att han är så svår att behaga, och nästan varenda en skulle känna sig ofantligt smickrad, om han tyckte om henne, antingen hon nu ville gifta sig med honom eller inte. Trix har försökt tjusa honom i åratal, men han kan inte tåla henne, och det gläder mig. Fy, så stygg jag nu är! Ja, det kan jag inte hjälpa, hon är så stursk mot mig“, och Polly nöp katten i örat så hårt, att Askfot hoppade ned ur hennes knä i yttersta bestörtning.

„Nej, det duger inte att tänka på henne, och jag skall låta bli det!“ sade Polly för sig själv och knep ihop läpparna med en bister min, som ingalunda klädde henne. „Vilket sorgfritt liv jag skulle få; fullt upp med pengar, vänner i mängd, alla slags nöjen och inte arbete, ingen fattigdom, inga sura miner eller lappade kängor. Och så mycket gott jag skulle

165