Skymten av ett fruntimmer med ett moderligt utseende som inträdde i en port och mottogs av en skara vackra barn, som störtade sig över mamma och hennes paketer med ett skri av hänryckning, gjorde ett gott intryck på Polly, och då hon några minuter därefter gick förbi ett gammalt, gråhårigt par som stillsamt promenerade framåt i solbaddet, kände hon sig ännu mera belåten och glad över detta lyckliga slut på en dikt som hon läst hela gatan utefter.
Liksom om den lille skalkaktige guden velat överrumpla henne i ett svagt ögonblick eller kanske giva henne ännu en utsikt, syntes i samma ögonblick mr Sydney vid hennes sida. Hur han kom dit, fick hon aldrig klart för sig, men där stod han, rodnande och en smula andfådd, men tydligen så glad att se henne, att hon icke hade hjärta att visa sig kall och frånstötande, såsom hon haft för avsikt att göra när de skulle mötas.
„Det är bra varmt idag“, sade han, sedan de skakat hand och han börjat gå bredvid henne liksom förr.
„Det ser så ut på er.“ Och Polly skrattade med en plötslig glans i sina ögon. Hon kunde rakt inte hjälpa det, det var så angenämt att se honom igen, just då hon kände sig så ensam.
„Har ni slutat med lektionerna hos Roths?“ frågade Sydney och kastade sig in på ett annat ämne.
„Nej.“
„Går ni dit som vanligt.“
„Ja.“
„Hm, jag kan inte begripa hur ni kommit dit.“
„Lika litet som jag kan begripa hur ni kommit hit så plötsligt.“
„Jag såg er genom fönstret hos Shaw och tog mig friheten att springa efter er utefter bakgatan“, sade han skrattande.
