„Det är alldeles på samma sätt som jag går till Roths“, svarade Polly. Hon hade icke tänkt tala om det, men hans uppriktighet var så behaglig att hon glömde sig.
„Det är inte fullt så nära eller trevligt som genom parken.“
„Jag vet det, men man tröttnar ibland på de gamla vägarna och får lust att försöka nya.“
Pollys ton var icke riktigt naturlig, och Sydney gav henne en hastig blick i det han frågade:
„Tröttnar ni på gamla vänner också, miss Polly?“
Inte ofta, men“ — och där fastnade hon, ty fruktan att synas otacksam och ovänlig kom henne nästan att önska det han icke skulle förstå den vink hon så sorgfälligt förberett åt honom.
En liten dyster paus uppstod, vilken Polly avbröt genom att hastigt yttra:
„Hur är det med Fanny?“
„Storståtligt som alltid. Vet ni vad, jag är tämligen missnöjd med Fanny, hon tycks inte utveckla sig till sin fördel med åren“, sade Sydney, liksom gillade han ombytet av samtalsämne och gladdes däröver.
„Ack, ni ser henne aldrig från hennes bästa sida. Hon antar det där storståtliga utseendet för att dölja sitt verkliga väsen. Men jag känner henne bättre, och jag försäkrar er att hon verkligen växer till sig, hon försöker att rätta sina fel, ehuru hon inte vill tillstå det, och en vacker dag skall ni bli överraskad, då ni finner huru mycket hjärta och förstånd och huru många goda egenskaper hon har.“
Polly talade nu uppriktigt och Sydney betraktade henne såsom om Fannys försvararinna behagade honom bättre än Fannys försvar.
172
