„Det gläder mig mycket att höra, och jag vill gärna tro att ni har rätt. Var och en vill väl visa er sin goda sida, och det är säkerligen därför ni finner livet så behagligt.“
„O, det gör jag visst inte. Det förefaller mig ofta tungt och dystert, och jag klagar nog otacksamt under mina prövningar.“
„Skulle vi inte kunna göra dem lättare för er.“
„Tack, nej. Jag får inte mera av det slaget än som är nyttigt för mig, tänker jag, och man begår så lätt ett misstag när man söker slingra sig undan bekymren.“
„Eller personer“, tillade Sydney i en ton som kom Polly att rodna ända upp till hårfästet.
„Vad parken är täck!“ sade hon i yttersta förvirring.
„Ja, det är den angenämaste promenadplats vi ha; tycker ni inte det?“ frågade den unge mannen slugt, och Polly föll genast i den utlagda snaran.
„Jo, visst! Det är alltid så uppfriskande att se en liten bit utav landet, så att säga, i synnerhet denna årstid.“
O, Polly, Polly, så dumt du yttrar dig, när du nyss förut låtit honom förstå att du ledsnat vid parken! Mr Sydney var varken en narr eller en inbilsk sprätt, och genom att lägga tillsammans det ena med det andra samt taga vissa småsaker med i beräkningen, hade han nu kommit till den slutsats, att Polly hört samma småskvaller som han, varigenom deras namn länkades tillsammans, och att hon icke tyckte om detta samt ville visa honom det. Han fattade vinken hastigare än hon väntat, och stolt och ädelsinnad som han var, beslöt han att genast komma på det klara med saken, såväl för Pollys skull som sin egen. När hon yttrat sin sista lysande anmärkning, sade han därför lugnt, i det han skarpt betraktade henne:
„Jag trodde det; jag lämnar staden på några veckor för affärer, så att ni kan njuta av er ’lilla bit utav landet’, utan att behöva frukta några ledsamheter för min skull.“
