Polly hoppades att "den förskräcklige pojken" inte skulle vara närvarande; men han var det, och stirrade på henne, så länge middagen räckte, på ett sätt som satte hennes tålamod på prov. Mr Shaw, som såg ut att ha mycket bråttom, sade endast: „Huru mår du, min lilla vän? Jag hoppas du skall komma att trivas“, och tycktes sedan helt och hållet glömmo bort henne. Mrs Shaw, ett blekt, nervöst fruntimmer, hälsade sin lilla gäst mycket vänligt och drog försorg om att ingenting fattades henne. Madame Shaw, en stillsam gammal fru med en imponerande mössa, utbrast, då hon fick se Polly: „Bevare mig! så lik hon är sin mor — en älsklig kvinna — hur mår hon, min lilla vän?“ och fortfor att.titta på henne över glasögonen, till dess den stackars Polly, som satt mellan Tom och gamla frun liksom mellan två eldar, alldeles förlorade matlusten.
Fanny snattrade som en skata, och Rosa puttrade till dess Tom föreslog att stoppa henne i soppskålen, vilket föranledde ett sådant utbrott att lilla fröken måste bäras från bordet av den tåliga Karin. Det var alltigenom en tråkig middag, och Polly var mycket glad när den tog slut. Var och en gick till sitt, och sedan Fanny gjort sina skyldigheter såsom värdinna, skulle hon gå till sömmerskan och lämnade Polly att roa sig själv i salongen.
Polly var glad att få vara ensam några minuter; och sedan hon betraktat alla de vackra sakerna kring sig, började hon promenera upp och ned på den mjuka, blomstervävda mattan, gnolande för sig själv medan det skymde och ingen annan belysning fanns i rummet än den röda glöden från eldstaden. Snart kom gamla frun in och satte sig i sin länstol, sägande: „Det där ä’ en gammal, vacker sång; sjung den för mig, min lilla vän. Jag har inte hört den på mycket, mycket länge.“
Polly sjöng inte gärna för främmande, ty hon hade inte fått någon annan undervisning än den hennes mor kunnat giva
14
