henne på lediga stunder; men hon hade lärt sig visa den största aktning för gammalt folk, och då hon icke hade något skäl att vägra, gick hon genast till pianot och gjorde som hon blivit ombedd.
„Se det ä’ en musik som ä’ rolig att höra. Sjung lite mer, barnet lilla!“ sade den gamla milt när hon slutat.
Glad över detta beröm sjöng Polly med frisk röst, som gick rakt till åhörarens hjärta och stannade där, några enkla, vackra och välbekanta folkvisor. Ju längre hon sjöng, dess bättre gick det, och när hon slutligen stämde upp „en skål för kung Karl!“ genljöd det riktigt i rummet av den bullrande musik som den lilla flickan och det stora pianot åstadtkommo tillsammans.
Hon fick inte fortsätta, ty Fanny kom just nu instörtande med den glada underrättelsen att Clara Bird hade bjudit dem bägge två på teatern och skulle komma och hämta dem klockan sju. Polly blev så förtjust över att så där plötsligt finna sig störtad in i stadslivets förströelser, att hon flög omkring lik en yr fjäril, och knappast visste vad som tilldrog sig förrän hon satt framför det stora gröna förhänget på den granna teatern. Gamle mr Bird satt på ena sidan om henne, Fanny på den andra, och bägge lämnade henne i fred, för vilket hon var ganska tacksam, då hela hennes uppmärksamhet var så upptagen av vad hon såg, att hon icke kunde tala.
Polly hade icke ofta varit på spektaklet, och de teaterstycken hon sett voro några goda, gamla sagor, dramatiserade särskilt för unga åskådare — livliga, rena och fulla av det harmlösa nonsens, som kommer en att skratta utan att rodna. Denna afton såg hon en av dessa pjäser, som på senare tider blivit så omtyckta och gå hundratals gånger, bländande, retande och demoraliserande åskådaren med all den tjusningskraft som fransk fyndighet kan åstdkomma och lyxen underhjälpa. Vad den hette kan vara likgiltigt, alltnog att den var ganska prakt-
