„Tycker du inte att du och Rosa borde gå ned och titta till honom?“ frågade Polly.
„Kanske han inte skall tycka om det, och inte vet jag vad jag skall säga honom heller“, invände Fanny, men Polly sade ivrigt:
„Jag vet att det skall fägna honom. Det är detsamma vad du säger; gå bara ned och visa honom att du inte misstror eller klandrar honom för vad som hänt, utan älskar honom så mycket mer och är villig och glad att kunna hjälpa honom att bära olyckan.“
„Jag går, jag är inte rädd; jag skall ge honom stora famnen och säga att vi äro mycket glada att få flytta in i det lilla huset“, utbrast Rosa och kröp ned ur sängen samt skyndade åtför trappan.
„Följ med, Polly“, sade Fanny och drog väninnan med sig.
Vid dörren till biblioteket funno de Rosa, som förlorat modet, ty mr Mertons nervattack låg för henne och skrämde henne. Polly öppnade dörren, och så snart Fanny blev varse sin far, visste hon vad hon skulle göra. Elden brann svagt, gasen lyste dunkelt, och mr Shaw satt i sin länstol med sitt gråa huvud lutat i händerna och syntes så övergiven, gammal och nedböjd av bekymmer. Fanny kastade en blik på Polly och gick därpå fram och tog det gråa huvudet i sin famn, ägande med en öm darrning i rösten:
„Pappa, min goda pappa, vi komma för att hjälpa dig bära olyckan.“
Mr Shaw blickade upp, och då han i sin dotters ansikte varseblev något som han aldrig förr sett däri, slog han sin arm kring henne och lutade sitt huvud mot henne, liksom om han funnit den tröst han i detta ögonblick bäst behövde. I detta ögonblick kände Fanny med blandad glädje och självförebråelse vad en dotter kan vara för sin far, och med tanken på den svaga,
