själviska mrs Shaw som sov däruppe, insåg Polly med plötslig klarhet, vad en hustru borde vara för en man — ett stöd, icke börda. Rörd av dessa ovanliga ömhetsbetygelser, kröp Rosa sakta upp i sin fars knä och med en stor tår glänsande på sin lilla trubbnäsa viskade hon:
„Pappa, vi fråga inte stort efter det, och jag skall hjälpa Fanny att hushålla för dig; det skall bli riktigt roligt.“
Mr Shaws andra arm slöt sig kring barnet och alla tego ett ögonblick, ty Polly hade smugit sig bakom hans stol, så att ingen skulle störa dessa tre, som av olyckan lärde huru mycket de älskade varandra. Mr Shaw hämtade sig inom kort och frågade:
„Var är min andra dotter, var är min Polly?“
Hon var genast framme, gav honom en av dessa stilla kyssar, som uttrycka mer än vanlig ömhet, ty hon blev rörd av att höra honom kalla sig „sin andra dotter“ och viskade därpå:
„Vill ni inte se Tom också?“
„Jo, visst; var är den stackars gossen?“
„Jag skall gå efter honom“, och Polly ilade bort med den mest förbindliga skyndsamhet.
Hon stannade likväl ett ögonblick i salen för att kasta en blick i spegeln och övertyga sig att allt var i sin ordning, ty hon var mer angelägen att Tom skulle finna henne vacker och intagande nu i hans olycka, än hon varit i hans välmaktsdagar.
Tom hade hunnit hämta sig då Polly inträdde, ty näsduken hade försvunnit, hans huvud var upplyftat, hans ansikte lugnt, och hela hans utseende röjde en trotsig fattning som tycktes säga åt ödet: „slå till, jag är färdig“. Han hörde icke när Polly kom, ty han blickade stadigt i elden med ögon som tydligen varsnade en helt annan framtid än den han var van att finna däri, men då hon sade: „Tom lilla, din pappa vill tala med dig“, steg han genast upp, räckte henne handen och sade: „Kom med,
194
