full, ganska simpel och ganska mycket på modet; följaktligen var den även mycket beundrad och alla människor skulle naturligtvis se den. Polly tyckte till en början att hon befann sig i ett riktigt förtrollat land, och såg endast de strålande varelserna som dansade och sjöngo i en värld av ljus och skönhet, men snart började hon lyssna till sångerna och samtalet, och då försvann illusionen, ty de älskliga skuggbilderna sjöngo sjåarevisor och slogo omkring sig med bångmål och uppförde sig så simpelt i jämförelse med de snälla älvorna och tomtarna, som hon kände så väl till och tyckte så mycket om.
Vår lilla flicka var alldeles för oskyldig att förstå hälften av kvickheterna och undrade många gånger vad publiken skrattade åt, men när den första förtrollningen var skingrad, började Polly känna sig brydd; det föreföll henne som om hennes mor önskade att hon icke kommit dit. Och ju längre handlingen i pjäsen gick framåt, desto värre tycktes det bli, ty grannarnas skämt så väl som hennes egna snabba ögon och barnsliga instinkt kommo henne att se sakerna i dess rätta ljus. När tjugufyra flickor, klädda som jockeyer, galopperade fram på scenen, smällde med sina piskor och stampade med klackarna under det de gjorde miner åt publiken, tyckte Polly detta inte alls var roligt utan snarare äckligt och var riktigt glad när de hade gått; och när därefter en ny grupp uppträdde i gasvingar med en smal guldfrans kring midjan, visste den stackars okonstlade Polly inte vad hon skulle göra; hon kände sig både rädd och harmsen och satt med ögonen sänkta på affischen under det hennes kinder för varje minut blevo allt rödare och rödare.
„Varför rodnar du så?“ frågade Fanny, när de målade sylfiderna försvunno.
„Jag skäms riktigt för de där flickorna“, svarade Polly i det hon drog ett djupt andetag av lättnad.
16
