„Den kommer alldeles lagom och klänningen med; gör du dig riktigt vacker bara; min välsignelse har du“, fortfor Polly, då hon såg att skämtet behagade Fanny.
„Lagom, för vad?“ inföll „mamsell frågvis.“
„Ditt bröllop, lillan“, svarade Fanny milt, ty Pollys glada vinkar och förutsägelser försatte henne i ett förtjusande lynne.
Rosa lät höra en betvivlande fnysning och undrade varför „stora flickor behövde vara så rysligt noga om sina gamla hemligheter“.
När den enkla hatten var färdig och alla ändringar bestämda sade Fanny:
„Nu är det slut, och jag tackar dig oändligt, Polly, för att du hjälpt mig tillrätta och visat mig, huru jag skall kunna använda allting på bästa sätt. Jag hoppas jag med tiden skall få lika snälla händer som du.“
„Och jag hoppas att du snart skall få ett par starkare och bättre händer än mina till din hjälp, Fanny lilla“, svarade Polly och tog avsked med en blick, som kom Fannys ansikte att stråla hela den dagen.
