„Det tvivlar jag på; dylika sår läkas för övrigt av tiden med en förvånande hastighet.“
„Ack, om det voro så väl!“
„Vem är sir Philip?“ frågade Rosa och spände upp öronen.
„En ryktbar man som levde på drottning Elisabeths tid“, svarade Fanny med en blik på Polly.
„Aha!“ Och Rosa syntes tillfredsställd, men den sluga ungen hade icke desto mindre sina misstankar.
„Det blir ett rysligt arbete med att ändra och ställa i ordning allt detta, och jag avskyr att sy“, sade Fanny för att avleda en viss persons tankar.
Jenny och jag skola hjälpa dig. Vi äro dina gäldenärer, såväl som Belle, och anhålla om tillåtelse att få gälda vår skuld. Välsignelser, liksom förbannelser, vända åter över grivaren, Fanny.“
„Mina återkomma bra mycket större än de utgingo“, svarade Fanny och tycktes belåten av att se små väntjänster bevarade i ett så troget minne.
Dylika förbindelser ge hög ränta, förstår du. Sprätta nu sönder den där klänningen, så får Jenny göra den i ordning; jag skall emellertid sno ihop en hatt i en handvändning“, sade Polly.
„Men jag måste ha någonting som passar till min klänning, med blått innantill“, sade Fanny och tog fram sina bandaskar.
„Vad du vill, vännen lilla; i fråga om hattar, är jag vanligtvis inspirerad. Jag har det! Här skall du få se! Det blir alldeles ypperligt!“ utbrast Polly och dök ned med handen i bandhögen som Fanny vände om med tankspridd min. „Den här silvergrå bandstumpen är allt vad som behövs, det skall bli en fötjusande hatt och de där förgätmigejen äro både vackra och passande.“
„Fy, vad du är stygg!“ utropade Fanny, då Polly betraktade henne med en skalkaktig blick.
202
