fårade ansikte som förr varit så blomstrande, kände han sig ånyo gripen av samvetsagg och skyndade med sin vanliga häftighet att söka gottgöra sin försummelse, så snart han upptäckt den.
„Jag skall dra försorg om ditt sockerbröd, mamma; adjö, kommer igen till middagen“, yttrade han med en hastig kyss och försvann.
Han visste inte rätt vad han ämnade göra, men han hade plötsligt kommit att tänka på att han gömde sig undan stormen och lämnade sin far att möta den ensam; ty gubben gick fortfarande dagligen till sitt kontor, lika regelbundet som en maskin, vilken går till dess den stoppas, medan ynglingen stannade hemma hos kvinnorna och lät trösta sig av sin mamma.
„Han har stora skäl att blygas över mig, men jag uppför mig som om jag blygdes för honom; det händer nog att man tror det. Men jag skall, fördöme mig, visa att man misstar sig!“ tänkte Tom och drog på sina handskar med minen av en man som går att möta och besegra en fiende.
„Får jag bjuda min arm, sir? Jag skall göra sällskap, om ni tillåter. Har ett litet uppdrag att uträtta mamma — vackert väder i dag, tror jag?“
Tom sänkte rösten något vid slutet av sitt yttrande, ty den blick av angenäm överraskning, varmed hans far hälsade honom, och den iver varmed han mottog och stödde sig vid den starka arm som bjöds honom, visade att de dagliga promenaderna verkligen varit ensliga och utan tvivel tråkiga. Mr Shaw fattade sannolikt den verkliga betydelsen av Toms aktningsgärd och gladde sig åt den hoppgivande förändring den förespådde. Men han tog saken lugnt och lät sitt ansikte tala för sig, sägande endast:
„Tack, Tom.“
