Därpå började de att mycket ivrigt tala om affärer, liksom fruktade de att något spår av känsla skulle förnedra deras manliga värdighet, Men samtalsämnet var av föga betydenhet, ty sinnesstämningen var god och de kände det ömsesidigt; mr Shaw gick också rakare än vanligt och Tom tyckte att han äntligen var på sin rätta plats igen. Promenaden var dock icke utan prövningar, ty medan Tom med mycken fägnad såg den innerliga högaktning man visade hans far, frestades hans tålamod av att också se forskande och ogillande blickar fästas på honom själv, då man lyfte hattarna för hans far, och att höra det hjärtliga: „God dag, mr Shaw“, sänka sig till ett kallt eller likgiltigt: „Det är sonen; han är tämligen slagen. Men det gör honom gott, den vildbasaren.“
„Sant, men ni behöver inte sparka den som redan är slagen“, mumlade Tom för sig själv och kände i varje ögonblick ett allt livligare begär att företaga någonting som kunde tysta alla dessa tungor. „Jag skulle ge mig utav till Australien“, tänkte han, „om det inte vore för mammas skull; jag ville gärna gripa mig an med vad som helst någonstans, där jag vore ur vägen för folk som känner mig. Här kan jag aldrig komma mig för, här där jag har alla mina förra kamrater som lura på mig och slå vad sins emellan, om jag skall sjunka eller hålla mig uppe. Åt fanders med både latin och grekiska! Om jag ändå fått lära mig ett hantverk så att jag hade någonting att gripa till i nödfall. Nu har jag ju inte ett dugg annat än min fina franska och mina knytnävar. Jag undrar om inte gamle Bill behöver en kontorist för sina affärer på Frankrike? Det vore inte så illa; minsann skall jag inte försöka.“
Och sedan Tom till alla åskådares uppbyggelse följt sin far till kontoret, skruvade han upp sitt kurage och med en föreställning att utsikten liusnade en smula, gick han att framställa sin förfrågan. Men mr Bill var vid dåligt lynne och gav Tom
206
