Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

endast en sträng läxa för hans dåraktiga leverne, så att horisonten ånyo mulnade och Tom återvände hem helt nedslagen.

Dagen därpå, då han kom ned till frukosten hälsades han med ett allmänt „gratulerar, Tom!“ och på hans plats lågo födelsedagspresenter av familjens samtliga medlemmar, kanske icke så dyra som förr, men vida dyrbarare såsom tecken av en kärlek, vilken icke blott överlevat omstörtningen utan blivit starkare genom olyckan. I sin närvarande sinnesförfattning tyckte Tom att han icke förtjänade den minsta ynnest, och då alla vinnlade sig om att bereda honom en glad dag, förstod han vad det vill säga „att nästan dödas av tillgivenhet“, och han fattade det fasta beslutet att bli en heder för de sina eller omkomma på försöket. På aftonen hade de vad Polly kallade „tekalas“, och sedan de samlats kring bordet, syntes en ny present, vilken ehuru icke tillhörande det sentimentala slaget rörde Tom mer än alla de andra. Det var en högst delikat tårta med en liten blomvippa i mitten, och runt omkring denna på den vita glaceringen lästes en inskription i blekröda bokstäver, alldeles som förr varje år, så långt Tom kunde minnas tillbaka.

„Namn, ålder och datum, liksom en liten vacker, vit gravsten“, anmärkte Rosa artigt, vid vilken sorgliga erinring mrs Shaw, som dagen till ära stigit ned, släppte servetten och begärde sitt luktsalt.

„Vem har gjort den?“ frågade Tom och betraktade gåvan med välbehag, ty den erinrade honom om de glada födelsedagar som nu syntes längesedan försvunna.

„Jag visste inte vad jag skulle ge dig“, sade Polly; „du har ju allt vad en karl behöver, och jag var riktigt i bryderi, innan jag kunde komma ihåg att farmor brukade baka en sådan där liten tårta åt dig, och du en gång sa’, att du inte skulle finna det vara en trevlig födelsedag, då du inte fick en dylik. Därför

207