trälat ihop pengar åt dem. Sydney kan vänta, men han skall inte behöva vänta länge, om jag känner mig själv rätt.“
„Du vill då inte ta det som en gåva?“
„Skulle du göra det?“
„Nej.“
„Då må du inte tro att jag vill det heller. Jag är måhända en stackare, Polly, men så simpel är jag inte, ty ännu har jag ett samvete och ett par goda nävar.“
Ett ovårdat språk, som likväl behagade Polly mer än det mest eleganta hon någonsin hört Tom använda, ty någonting i hans min och röst förrådde att den vänskapliga handlingen väckt inom honom en ädlare känsla än tacksamheten och gjort gossens överkorsade förbindelser till hedersskulder för mannen.
„Vad tänker du göra, Tom?“
„Jo, det skall jag säga dig; får jag sätta mig här?“ Och Tom slog sig ned på den lilla pallen som alltid stod bredvid farmors gamla stol. — „Jag har på senare tiden haft så många planer i mitt huvud, att jag ibland trott det vara färdigt att spricka“, fortfor den stackars ynglingen och strök sig över pannan, liksom för att polera sina tankar. „Jag har mycket grubblat på att fara till Kalifornien, Australien eller någon annan avlägsen ort, där man i hast kan samla rikedomar.“
„Nej, nej!“ ropade Polly och sträckte ut handen liksom för att hålla honom kvar, men drog den hastigt tillbaka, innan han hunnit vända sig om.
„Mamma och flickorna skulle kanske sörja, och för resten faller det mig själv icke riktigt i smaken; det skulle kanske se ut som om jag skämdes och rymde mina färde.“
„Ja, det är sant“, sade Polly bestämt.
„Men det ser ut som om jag inte skulle kunna få någonting annat här än möjligtvis en plats som kontorist, och det tycker jag inte är lämpligt. Sanningen att säga skulle jag inte kunna
212
