„Ja, det vore snällt. Jag vet inte hur jag skall kunna tacka dig för allt vad du har gjort för mig; Gud give jag kunde!“ sade Tom och räckte henne handen med en blick, som Polly tyckte mycket för tacksam för det lilla hon gjort.
Då hon lade sin hand i hans och såg upp på honom med sina tillitsfulla ögon, tycktes Toms tacksamhet rusa åt huvudet, ty utan den minsta varning lutade han sig ner och kysste henne — ett tilltag som gjorde Polly så bestört, att han genast hämtade sig och drog sig bort till sin håla med den förvirrade ursäkten:
„Förlåt, jag rådde icke för det — farmor tillät mig alltid på min födelsedag…“
Polly flydde upp i övra våningen och glömde alldeles bort Fanny, medan hon satt i mörkret med ansiktet dolt, undrande hur det kom sig att hon icke var särdeles ond, och beslutande att aldrig mera inlåta sig på den förtjusande men farliga förströelsen att leka farmor.
