SEXTONDE KAPITLET.
Hon vågade icke.
Polly skrev entusiastiskt, Ned svarade nöjaktigt och efter mycket korresponderande, samtalande och planerande beslöts att Tom skulle fara västerut. Det är likgiltigt vilken affärsgren det var, och tillräckligt om vi nämna att det var en god början för en ung man, vilken såsom Tom genom födsel och uppfostran tillhörde den mest konservativa klass i Nya Englands penningdrygaste stad och således just behövde västerns hälsosamma, uppfriskande sociala inflytande för att vidga vyer och bliva en man.
Familjens kvinnliga medlemmar voro naturligtvis mycket sorgsna, men man insåg att vad som skedde var till Toms bästa; de suckade och sydde, inpackade sina drömmar om en lysande framtid tillsammans med hans nya näsdukar och fröjdade sig innerligt att vägen låg klar framför honom, under det de fuktade hans stövlar med sina tårar. Sydney bistod honom som „en man och bror“ (vilket Toms yttrande skänkte Fanny synnerlig tillfredsställelse), och Will kände sig fullkomligt fröstad över Neds ledsnad vid hans vägran att komma till honom, sedan Tom beslutit antaga den plats Ned hållit i beredskap åt sin bror.
Lyckligtvis hade alla så bråttom med de nödiga förberedelserna, att ingen hade tid att överlämna sig åt kärleksgriller, och de fyra unga arbetade tillsammans så lugnt och förståndigt som om alla häftiga lidelser varit främmande för deras hjärtan. Men
