„Nej, jag är bara trött. Det är ingen fara med mig skall du få se, blott jag blir i ordning. Jag är rätt glad att finna att du mår väl och synes lycklig. Allting går väl sin jämna gång?“ frågade Polly och började flitigt borsta sitt hår.
„Svara mig först på en fråga“, sade Fanny, som tycktes fattad av en plötslig farhåga. „Har du aldrig ångrat din vink till Sydney?“
„Aldrig!“ utropade Polly.
„På din heder som redbar flicka.“
„På min heder som vad du behagar. Varför misstänker du mig för någonting sådant?“ frågade Polly halvt ond.
„Därför att det fattas dig någonting. Det är inte värt att du nekar, ty du har samma utseende som jag brukade finna i mitt eget ansikte, när jag såg mig i den där spegeln, den tiden jag trodde att han tänkte på dig. Färlåt mig, Polly, men jag måste säga dig det, ty det är sant, och jag vill vara uppriktig mot som du var mot mig om jag kan.“
Fanny syntes djupt upprörd, och hon talade fort och bestämt, ty hon sökte visa sig ädelmodig, men fann det svårt. Polly förstod henne nu och skingrade hennes farhåga, sägande nästan med lidelse:
„Jag försäkrar dig att jag icke älskar honom! Om han och vore den ende man som funnes i världen, skulle jag icke vilja gifta mig med honom, därför att jag — icke vill det.“
De trenne sista orden uttalade hon i förändrad ton, i det hon hejdade sig med halvt förskräckt min och vände sig bort för att ånyo dölja sitt ansikte.
„Då är det någon annan. Du har en hemlighet, Polly, och jag tycker du kunde tala om den, då du känner min“, sade Fanny som icke kunde giva sig någon ro förrän hon fått veta allt, ty Pollys beteende gjorde henne ängslig.
