till trots för tystnaden, arbetet och brådskan tror jag att de under denna korta, bråda tid lärde känna varandra bättre än under alla de förflutna åren, ty de bästa och ädlaste känslor rörde sig inom envar, och det lilla huset var lika uppfyllt av kärlek och vänskap, självförsakelse och entusiasm, som den yttre världen av vårens fröjder och förtjusning. Skada att det icke fick räcka länge; stunden fyllde sitt värv och förgick, men lämnade efter sig en renare atmosfär, ehuru de unga icke märkte det då, ty deras blickar skymdes genom avskedets tårar.
Tom hade begivit sig västerut; Polly for att tillbringa sommaren i hemmet, Rosa fick följa med Belle till havskusten, och Fanny blev lämnad ensam att dras med sitt hushåll, sitt „stök“ och sin hjärtesorg. Tvenne omständigheter, utan vilka jag fruktar att Fanny aldrig uthärdat en sommar i staden, förkortade likväl de långa dagarna: Sydneys täta besök och en omfattande korrespondens med Polly. Tom skrev en gång i veckan till sin syster, men hans brev voro korta och icke mycket tillfredsställande, ty karlarna berätta aldrig de intressanta småsaker som kvinnor helst vilja höra. Fanny meddelade Polly sina små nyheter, Polly skickade henne däremot alla utdrag ur Neds brev som hade avseende på Tom, och genom att jämföra de bägge rapporterna kommo de till den trösterika vissheten att Tom mådde väl, var vid gott humör, träget sysselsatt och fast besluten att slå sig igenom till seger, trots alla hinder.
Polly tillbringade sommaren hemma i stillhet, för att vila och stärka sig till kropp och själ för den kommande vinterns arbete, ty på hösten upptog hon ånyo sina lektioner till sina elevers belåtenhet och till stor glädje för sina vänner. Hon talade aldrig mycket om sig själv i sina brev, och när de åter möttes utropade Fanny genast med oro:
„Bevars, Polly lilla, har du varit sjuk och inte talt om det för mig?“
218
