„Det är illa nog att älska en som icke älskar en tillbaka, men att han skulle få veta det vore rent av förfärligt. Jag blir ursinng, bara jag tänker på det. Ack, Fanny, jag börjar bli så häftig och avundsam och elak, att jag inte vet hur det skall sluta.“
„Jag fruktar inte för din skull, vännen lilla, och jag tror nog att allt skall gå bra till sist, därför att du är så god mot alla. Jag kan inte tänka mig att inte Tom skulle dyrka dig. Jag är säker at han kommit därhän, om han stannat hemma längre, sedan han blev fri från Trix. Det skulle bli hans lycka; men fastän han är min bror, tycker jag att han är inte god nog åt dig, Polly, och jag förstår inte riktigt huru du kan fästa dig så mycket vid honom, när du kunde ha fått en så vida överlägsen person.“
„Jag vill inte ha någon ’överlägsen’ person; han skulle tråka ut mig, om han vore lik en viss A. S. För övrigt tycker jag att Tom är honom överlägsen i många avseenden. Ja, du behöver inte bli bestört; jag vet att han är eller kommer att bli det. Han är så olik de andra, helt ung och har många fel, det vet jag, men jag älskar honom icke mindre för det; han är redbar och modig och har ett rikt, varmt hjärta, och jag vill hellre vara omtyckt av honom än av den bästa, förståndigaste och mest bildade man i världen, endast därför att jag älskar honom.“
Vintern förgick, och slutligen kom maj och med den ett skimmer av solsken som uppmuntrade även stackars Pollys lidande hjärta. En dag kom Fanny stigande in till henne med en min som om hon medförde så utomordentligt glada nyheter, att hon knappt visste hur hon skulle komma fram med dem.
„Bered dig — någon är förlovad!“ sade hon i så högtidlig ton, att Polly lyfte handen liksom för att avvärja en stöt. „Nej,
224
